En Irimurare-adress. Frimurarelogen Orient i Brässel har d. 15 Sept. enhälligt antagit och till samtliga frimurareloger i Frankrike och Tyskland aflåtit en adress af följande lydelse: Till våra bröder i Frankrike och Tyskland! TTT.. CCC... FFF... Kan kriget få fortfara att med blod besudla Europa, detta förfärliga krig, vari fredens industrier hundrafalt ökat förstörelsens krafter? Man kan beräkna antalet af döda: de skola räknas i hundratusental; man kan uppskatta de offentliga utgifterna: bristen upptornar sig till milliarder; men hvad man icke kan beräkna, det är de begge folkens kroppsliga och andliga lidanden: sorgen och ruinen, enkorna och de faderlösa, de tillintetgjorda fabrikerna och skördarna, fädren utan arbete, mödrarna utan boningar och utan bröd åt barnen; välståndet förvandladt i elände; hela generationer, långa år af studier och af arbete förslösade på en dag, och obestånd, hungersnöd och smittosamma sjukdomar som smyga sig öfver hela Europa, under det städerna brinna och floderna föra döda kroppar i strömdragen! Alla civiliserade menniskor äro gripna af förtviflan häröfver. Men menpiskan är skapad till att se sina olyckor i ansigtet. Detta plågoris fördömer bjertat, men förnuftet bör taga reda på dess orsaker. Hvarje folk, hvarje medborgare är skyldig den förolämpade menskligheten att undersöka, strängt och samvetsgrannt, hvilken andel han har i ansvaret för det onda, hur stor del han bör taga i ansträngvingar, i uppoffringar, i försoningsarbete, för att kunna hämma det. Inga motbeskyllningar, inga fåfängliga diskussioner! Hela rmenskligheten är orsaken dertill. Hela Europa kan ej utan att rodna tänka på, att efter århundraden af civilisation, efter en lång erfarenhet om lagarnes tillämpning, nationer, . som vänjt sig att hemma hos sig vid minsta tvistigheter vända sig till domstol, förkasta hvarje skiljedomare sig . emellan och öfverlemna de dyrbaraste intressen åt den blinda styrkan. Det är en skam för det århundrade, som har bevitnat arbetets ädla täflingar på de folkens verkliga ärans fält, som man kallat verldsutställningar; en skam i ett tidehvart, då jernvägar, fartyg för ånga, telegraf, kanaler som genomskära näs, närma folken till hvarandra, och denna solidaritet, som af filosofen proklameras i moraliskt hänseende, j blir så att säga kött och blod under industriens hand och påtaglig i materielt; en skam, att dessa samma folk, så fort det egna intresset kommer med i spelet eller högmodet I aldrig så litet splittrar dem, slita sönder natarens alla band, rättens alla garantier, alldeles icke vilja hafva någon annan domare än kanonen och kasta om från laglighet till våld, från civilisation till vildhet! Inför detta skådespel frågar man sig med rysning om icke det, som sätter sig mot den fredliga biläggningen mellan folken, är den hemligt hysta förhoppningen, det törhatliga begäret att undvika en rättvis lösningoeh unoder stridens vexlingar blunda för all den orättfärdighet, som vapnens framgång till-. städjer. ; Inför detta skådespel finnes icke en menl; niska, som kan anse sig vara utan ansvarigbet, icke en, som ej bör tänka på hvad pligtens för mycket försummade bud kunnat ut-; rätta. År då det nittonde århundradet icke tillräckligt civiliseradt för att lefva i fred? Bröder! Frimureriet kan ej underlåta att gifva ett svar på detta förfärliga tvifvel l, Stäldt öfver alla parti-grupperiogar, så iafseende på nation eller race som politisk form l. eller religiös sekt, vill frimureriet förena menniskorna medelst ett band, som ej vet af några gränser; det kan eftersträfva en molj ralisk makt, hvilken fattas dem som sönderI dela dessa gränser. i; Våra grundsatser, som innehållas i denna gamla frimurareinskrift: Frihet, Jemnlikhet, Broderlighet, sammanfattas i ett ord: Rättvisa. Vi våga påstå, att de äro verldens räddning, : och aldrig har ett mer högtidligt tillfälle er-. bjudit sig för att ånyo erinra menpniskorna , om dem. å i j Bröder! Vi vilja derför öppna hela vårt bjerta för er. Ja, en bland menniskornas ädlaste företrädesrättigheter är att utsätta sina lif för rättvisans skull, att fylla jorden med sina lik, med tusentals lik, hellre än att föra dit ned en förtryckt personlighet, ett aggande samvete, ett förslafvadt folk. Hvad som återstår ef det moraliska väsendet efter det dess rättigheter blifvit våldförda, efter det man beröfvat det dess fosterland, efter det man mördat dess tanke, är så obetydligt, att det dömer sig sjelf ovärdigt att lefva, och den fria menniskan föredrager döden framför denna förnedring. 1 Men detta motståndets hjeltemod förutsätter anfallets brottslighet; menskligheten kan icke förvärfva någon ära af detta slags storhet förr än hon blifvit utsatt för ett attentat, och dessa ädla egenskaper hafvaj grymma stötestenar; man begagnar sig ejl. utan fara af våldets vapen; användandet af styrkan förderfvar de ädlaste bjertan; man kommer derhän, att man väntar sig allt afl vapnen; rättigheten till försvar förvexlas allt för ofta med åtrån efter angrepp och förlorar sig snart bland segerns repressalier; kriget ingår bland sederna jemte lagarne för bestraffning och eröfring. Utom striderna för folkens frigörelse är det sällsynt att historien i ett krig erkänt karakteren af fullkomlig laglighet. Civilisationens sätt att gå till väga är säkrare och ädlare. Det består i att göra användandet af styrkan omöjligt för den ena, onyttigt för den andra; ty menniskan är ej skapad till en evig martyr, tillbakaslående evionerliga anfall: det fions någonting högre i dessa häftiga sammandrabbningar och det är den ömsesidiga pligten. Men civilisationens rationella metod gör ej sioa eröfringar så fort som man eröfrar en fästning, . Det som gör kriget möjligt, det är lika mycket menniskornas förutfattade mevingar som deras herrskares högmod. Tint omm sär brigoct mÄället — vi tala oi am