Aftonbladet – 17 oktober 1870, sida 2

medan hon stod deruppe och lät sin blick halka öfver det blå hatvet, öfver de dunkla konturerna af fjerran berg och de Prien mörkgröna trädgårdar, hvilka kantade bugten, hade icke då en aning gripit henne att likeom denna punkt af jorden kan anses som en af de skönaste, så var den måhända ock ett säkert hemvisst för sällheten? Kanske hade don Sabino rätt, tänkte Silvia och höll ännu blicken fästad på den lilla höjdsträckning hvarest Sorrento ligger. Kanske skall jag komma att ångra mig, för det jag lemnar dem. Men ack, att få se Paris! — Paris, denna stad som är verldens under ! Och med en hastig omkastniog i känslor, smålog hon då två olika taflor framställde sig för hennes fantasi. Den ena visade henne den låga salen i don Sabinos masseria med sina kala väggar, lampan på bordet. Principessan med sticksömmen, don Sabino läsande Horatius och Silvia Nardi qväfvande en gäspniog under det hon lyssnade på sciroccons klagan. Helt annorlunda och mycket omvexlande var den andra taflan; än framställde den en balsal, än en teater, än det rörliga lifvet på en stor stads gator och i alla dessa scener såg Silvia sig sjelt taga del. Nej, hon kunde icke ångra sitt val. Dessutom voro Josephine och hon vänrer, gamla vänner och det skulle bli så roligt att träffas, efter så många år. Hon kom så väl ihåg henne, — en blek flicka, icke vacker, men mild och god. Och hon höll af mig., tänkte Silvia och loz. Jag såg mycket väl att hon höll af mig, och jag älskade äfven henne. Jag är så glad, sade mrs Green med en suck af lättnad. Sålanda väckt ur sina drömmar, såg Sil