Aftonbladet – 15 oktober 1870, sida 2

nntnahnnnm skalle komma fram, alla kärleksfulla epitheter — och hon var frikostig på sådana — voro till intet gagn. Sirenerna ville ej låta se sig. De sofva ej, de äro dödar, sade Silvia och kastade en skämtsam blick på den gamle roddaren, som såg allt mera orolig ut vid signorimws oförvägna gyckel. Eller kanske äro de blott vid dåligt lynne, återtog hon. Jag har lust att göra ännu ett försök. Principessan, som allt tydligare kände inom sig att Maria Laura tog sig något. oråd för, anmärkte nu att grottan kändes rätt kylig; utan att gifva sirenerna tid till att ångra sig och Eomma fram, gaf don Sabind, till Silvias stora ledsnad, befallning :att man skulle vända, och båten gled åter uti öppna sjön. Men då de ifrån den mörka. grottan kommo ut på viken, der allt lyste som-eld och guld-i solnedgången, uppgaf Silvia ett rop af förtjusning. -Solen sjönk just nu bak: om Ischiag violetta höjder, ofvanför hvilka purpur, orange och saffransgult smälte tillsammäns öch småningom bleknade bort på det ljusblå himlahvalfvet. Längre ned förenade sig en lång, lysande väg af gyllne ljas ned det blåa hafvet. De sluttande sidorna af Vesuvius. voro belysta af guldskimmer — Neapel glimniade vid foten af blånande höjder, och här och der, hvarest hafvet bildade små bugter vid denna förtrollande kust, uppkommo. djupa sköggor som )jafligt dämpade taflans förbländande prakt. Med den stränga skönKeten åf en romersk solnedgång var Silvia väl bekant, men icke så med det hänförande behaget af en sådan stund vid sirenernas forna hemort. Don Sabinos blick kvilade på hennes uttryckefolla drag och klara lar med en viss stolthet sade han: i här Bj fågot sådant i Röm