Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

appfattningen af all denna skönhet, som ännu var helt ny för hennes unga romerska kusin, yttrade blott kallsinnigt: Ja, alla säga att Sorrento är vackert.. Och med nästan lika stort lugn tillade don Sabino: q Non c6 male. Det är inte så orätt. Se här ha vi nu en af Sirenernas grottor, Silvia.x Båten gled in under skuggan af den gula klippa, som brant reste sig emot den blå himlen och på kanten af berget d:vg sig en vågig linie af frisk grönska. Lågt nere sträckte sig en oregelbunden hvalfbåge inåt berget och vidgade sig längre in, till en djup och mörk: grotta, dit vågorna trängde sig med ett dämpadt sorl. Båten svängde åt sidan, gick in; under hvalfvet och var snart derpå i den kyliga, dunkla grottan, hvars botten bestod af bafsvatten af den djupaste blå fara act strimmor af bjertaste smaragdgrönt. Väggar och hvalf voro den bruna klippan; här och der inträngde en skymt af klar azar eller violett purpur och spred ett stimmer på den skrofliga ytan. Platsen var mycket sval, hemlighetsfull och vacker. För Silvia var det som om hon hade inträngt ända i bergets innandöme: Hon böjde sig ned och betraktade ett dallrande, hvitt ljus, som syntes inåt andra; ännu djupare i berget belägna och alldeles oåtkomliga grottor. Vattnet tycktes väl ha fritt inlopp der, men ehuru låg båten var, kunde den icke tränga längre in. Hvad finns derinne? frågade hon lifligt. Sirenerna, svarade don Sabino helt lugnt. Ser du, Carina, när kristendomen kom, så begrepo dessa damer, att deras tid var förbi att bedåra oförsigtiga sjöfarande med deras sång. De hade då intet annat val, än att i vredesmod draga sig undan till sina svalaste och mest tundanvgömda grottor, till hvilka lenna endast är vestibulen. (Forts.)