Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

Hon var en liten fet ochiverksam fru, med godt bjerta, godt lynne och för öfrigt utan all inbillningskraft. Medstort tålamod hade hon fördragit olyckan att ega en dålig och slösaktig äkta man, var glad öfver att ej hafva några barn och mycket belåten åt att numera få förestå sin brors hus. Af uppmärksamhet för honom och af välvilja. för Silvia, som hon tyckte om, ehuru föga öfversstämmelse det fanns dem emellan, hade hon följt med på färden denna eftermiddag, fastän hon mycket hellre velat stanna hemma och öfvervaka något arbete af sin tjensteflicka Maria Laura, hvars stundöm påkommarde trilskhet förlänade den goda fruns tillvaro all den lifvande omvexling, som för henne var behöflig. Med sina tankar upptagna af en viss oro öfver huru hennes trogna men pgensinniga tjenariona under hennes frånvaro torde utföra sitt värf satt principessan iaktern af båten och tittade tankspridd på den storartade och sköna natur som omgaf henne. Utstyrd i en gammalmodig hatt, en lika gammalmodig sidenkappa och en kattunsklädning, skulle man snarare ha tagit hepne för en lien beskedlig bushållerska, än avsett henne ör en högboren italiensk dam. Hennes unga lägting Silvia, hvilken tagit plats i fören i in favoritställning, med händerna hopang kriog knäna följde deremot med ina blickar hvartenda drag af det sceneri, enom hvilket de färdades och uttalade sitt ntresse lika entusiastiskt som den äldre danen var kall och liknöjd. Hvilken är den der låga, blånande ön,l: on Sabino?. Ischia? — ack nej, Procida! )ch der ha vi Casteilamare och här är Vico. ), huru vackert alltsammans är! så obeskrifgt vackert!, Hennes röst blef litet osäker, men princiessanp, för hvilken vanan hade tillintetgjort