Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 2

sista stunder och gifvit dem detta minne Han, till hvilken icke kommit någon hjelp hvilkens fot Herren icke bevarat från fallo såeom det heter i psalmen, utan efter. sit outgrundliga dch allvisa råd låtit omkomme här allena — den vackre, glade, älskande och älskvärde ynglingen för att efter sju års förlopp återfinnas som — blott några benx. Jessie satt orörlig, mekaniskt för sig sjell upprepande psalmers ord, hvilka först tycktes som ett ohyggligt gäckeri, men i stunder som denna, då trons ankare vill slita sig löst, och själen är färdig att redlös drifva ut på förtviflans haf, tränger: sig småningom genom outsägliga qval en stråle af himmelsk ströst till det lidande bjertat; och månne ej -Manrice erfarit detsamma, der han osedd och öfvergifven låg döende mellan klipporna. Och ju mera hon grubblade, ju tydligare kände hon denna tröst. Om Maurice, under de minuter eller timmar — gilve Gud -de-ej vatit många — hvilka förgingo innan sansen lemnäde honom; haft nog styrka och fattving för att inneslata boken i blecklådan, der den under åratal förblifvit nästan oskadd, så måste han äfven i sina sista ögdnblick ha tänkt på de sina i hemmet — synnerligast Jessie — och på detta sätt försökt sända dem ett kärleksfullt afsked. Säkert hade hans död ej varit ovärdigt deras älskJing, ehuru den, menskligt att se; var så förfärligs att tanken ej vågade dröja dervid, utan hellre öfvergick till den Maurice, för hvilken lidandet var förbi och ett nytt, saligt lif var -börjadt. Dessutom, hvilken svag dödlig förmår utforska Herrans vägar? Det var möjligt, nästan troligt, med hänsyn till det läge, hvari hans -qvarlefvor befannos, att döden kommit så stilla att han fridfullt och omärkligt slumrat in i den eviga kärlekens