Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 2

Njae, att man lätt nog blef parrad att trampa på densamma och inom ett ögonblick störtas ned i bråddjupet. Så hade det också gått för Diarmid, fastän Försynen, som vakar ötver barn och dårar, tillstadt honom att visserligen skadad, men ändå vid lif, lyckas klättra upp derifrån. Det var ändå en Guds nåd att jag ej blef ihjälslegen, likt mången bättre än jag, ty det var just der nere i djupet jag fann detta ni ser, — han pekade på portören. Hvad mer? frågade Richard med låg, bäfvande stämma, ; Ben, endast några benknotor. Så var då hemligheten uppdagad till sluts; och de visste nu att de aldrig mer i denna verld skulle återse Maurice. Jessie och Richard fattade hvarandras händer med en lång betydelsefull blick, — derpå brusto de båda ut i gråt. Sedan Richard afskedat Diarmid, föll han på knä vid Jessies sida och öppnade, på det sätt de båda väl påminde sig, den dolda fjedern till lådan. Inuti densamma, och genom dess välgjorda arbete bevarad från förstöring, fanno de en liten bo, hvilken Maurice sjelf måste ha ditlagt under den tid som förgick ifrån hans nedstörtande till hans upplösning, måhända den enda möjlighet ban egt att lemna ett tecken om -hvem han varit och buru han omtommit. Det befanns vara Jesgejes psalmbok, hvilken hon väl erinrade sig att han burit hem från kyrkan åt henne denna söndag och ej lemnat henne åter. Ett af de halfmultnade bladen var viket vid den 121:sta psalmen: Jag lyfter mina händer Upp till Guds berg och hus,, — Han hade tänkt på dem således i sina