Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 2

Jag får minsann ej för ofta besök af mina kusiner, käre Richard, så nu har jag skickat en ursäkt för mitt uteblifvande från middagsbjudningen, och vi två skola äta tillsammans här hemma i allsköns fred och ro: Tack, du är alltför god, sade Richard, hvars retlighet ej kunde motstå den öppna, vänliga tonen, ehuru den på samma gång lät hans mod falla. Tänk om denna enkla hjertlighet endast vitnade om vänskap, om den ej lemnade rum för kärlek? Tänk om Agnes haft rätt? I alla fall kände den unge mannen ett slags ovilkorlig beelutssmbet att drifva sin sak igenom, att uthärda det värsta hellre än att nu vända tillbaka; men timmar förgirgo innan han ännu fått mod att yttra något utom de vanliga samtalsämnen som brakade sysselsätta kusinerna när de:träffades. Slutligen var det Jessie sjelf som bröt isen genom den helt naturliga frågan: Nå, Richard, berätta mig nu hvarför du kom så här oväntadt till Glasgow? Knappt var frågan uttalad förr än hon insåg sitt misstag, insåg att det ögonblick hon med en ädel qvinnags finkänslighet hittills sökt undvika, nu var inne. Hon skulle ej längre kunna bespara hvarken sig eller konom dessa afgörande ord, som tyvärr skulle förändra deras vänskapliga ställning till hvarandra, ty huro skulle stackars Ricbard sedan kuvna hålla af henne längre. Smärtan af en tillbakavisad kärlek är intet nytt. De flesta qvinnor nödgas gifva och de flesta män emottaga ett afslag, åtminstone en gång i deras lif. Det blir icke för någondera en källa till objelplig sorg, såvida det sker af en nödvändighet. Endast när en jvinna falskt förleder en man att älska henue och sedan förnekar eller besviker honom blir pröfningen rätt bitter. (Forts.)