Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 2

omkring sig och gick med vanliga lätta steg öfver rummet, i tro att det var tillsägelse om vagnen. Men det var i stället en besökande, och hon spratt till vid den oväntade anblicken af Richa:d Wyvill, som blek, upprörd och resklädd stod framför henne. Han såg på den liila gestalten, i dess drägt af svart sammet, de dyrbara spetsarne, de gnistrande juvelerna — det hade varit onkel Raeburns största nöje att pryda henne med juveler — och sade sträft: Låt mig: ej störa, du ämnar dig bort.n Ja — men hvad är det, kusin? sade hon, i det en plötslig, bäfvande aning genomlade benne. Något har bändt. Hvilka nyheter medför du? Jag medför inga nyheter, — ingenting hvarken godt eller dåtigt utom mig sjelfe, svarade han bittert. Och om du önskar det, går jag genast härisrån. Nej, nej, hvad tänker du på, genmälde hon med handen på klocksträngen, men hejlade sig och gick sjelf att utdela sina befallningar, för ett gifva Richard tid att öfvervinna sitt dåliga lynne och kanske äfven för att få vara ett ögonblick allena. Richards oförmodade besök hade plötsligt återört hennes tankar till det ämne, hvarmed Je nyss sysselsatt sig, och hon hade intagits st en viid förhoppning att få höra något om Maurice. Ack nej! äcnu en gång gäckades let fåfänga hoppet och hon sade för sig sjelt: Ske Guds vilja!, Så är det. Icke efter våra tankar, utan fter sitt behag uppfyller han vårt hjertas inekan. Jessie återvände snart till förmaket, blid ch vänlig; shawlen och de hvita handskarne jade hon tagit af, nen diamanterna glittade ännu bland hennes här och kring hen:es -hals.