Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 2

odödlig. Några qvinnor ha funnits, som hyst en sådan kärlek, krossad i dess början, i deras tidigaste ungdom, likväl fortvarande till deras lefnads slut — helgad genom döden eller befästad genom en fullkomlig skilsmessa förblir den likväl ett oslitligt föreningsband, i sanning ett själens andliga äktenskap. Måbända var det en irriog — många kloka förståndiga menaniskor skulle anse det så — att en qviona på detta sätt offrade allt åt minnet, hvilket ju varit bättre att lemna åt glömskan om hon kunnat förmå sig dertill. Mön vi äro ej ätinörlunda än hvad vi varit ämnade till: och Jessie kunde lika litet glömma idealet af sin älskade Maurice för äfven de bästa af de män hvilka bon mötte i sällskap, eller förgäta sin unga kärleks första och sista kyss för: vidrörandet af andra dödliga läppar, som en älskande brud skulle vilja byta sin trolofvades ring med en annan eller slita hans bild ur sitt hjerta. Det vore onaturligt lika väl som omöjligt. Ingen skulle dock kunnat kalla Jessie Raeburn en olycklig eller besviken qvinna. Hennes kärlek hade ej varit ovärdig eller försmådd, den var hennes egen helgade tillhörighet. Inga känslor af ånger, qval eller förödmwjukelser blandade sig med saknaden, endast en Jjuf vemodig erinran låg i de orden min älskling, min ä!skliog! Sedan letta ofrivilliga utbrott var förbi, satt hon iter lugn och tankfull, afvaktande tiden för sitt aftonbesök, ty hon ämnade ej försumma let ej ens derna qväll, Hon behöll sina årslagar för sig, drog sig ej ur verlden, utan aippfyllde sin plats väl, ehuru bon ej lät nyikenheten eller medlidandet granska sitt inre, vilket nu som alltid var hennes uteslatande gendom. När dörren öppnades steg miss Raeburn pp, svepte den präktiga indiska shawlen