Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 2

ligt ljufva karakter. Hela Glasgow kände hennes namn, i fråga om välgörenhet, om understöd till ett godt eller gagnande företag. blef miss Raeburn alltid uppsökt och stod alltid färdig att bjelpa. Det vore orätt att veka det hon ej värderade sin samhällsställning, det gjorde hon verkligen. En ensam qvinna måste hafva något som sysselsätter bennes hjerta och hennes tid, Jessie tog emot den lott försynen henne anvisat och sökte med gladt mod att göra sin pligt. Hon bade också sina glädjeämnen: hon älskade sitt oberoende, sin förmåga att öcedd och otvungen kunna göra godt. Utan att på minsta sätt synas sträf eller oqvinlig hade hon tillräcklig karaktersfasthet att råda sig sjelf, det tycktes också aldrig falla hvarken henne eller någon annan in att tro, det hon kunde behöfva en beskyddare eller ett stöd. Hon förde sitt ensamma lif som miss Raeburn till Woodbouselea, och det såg föga sannoolikt ut att hon någonsin ämnade utbyta denra titel emot någon annan. Hon satt och väntade få sin vagn, 8ysselsatt med läsning af dagens tidniog vid skenet af en liten lamoa, tills hennes blick händelsevis föll på tidningens datum, då hon med en hastig åtbörd lade den åsido och sedan förblef sittande med hufvudet lutadt mot handen, sorgset blickande in i elden. Dagen var en årsdag: den 1 Oktober; denna dag för sju år sedan hade hon och hennes kusiner förgäfves väntat Maurice, Sju år! Hon upprepade sakta orden i det hennes hufvud sjönk djupare ned mot de hopkoväppta händerna, och det bittra minnet af en tuog sorg återvaknade till lif. Ack min älskling, min älskling!, s Icke ord mera, icke en tår. Aren hade gått fram och utöfvat sitt mildrande inflytande öfver smärtan, men kärleken förblef