Aftonbladet – 11 oktober 1870, sida 2

hon, följande deras exempel, helt och hållet uppoffrade sig för sin åldrige onkels vård, äfven då de derigenom hindrades att vexla ömgesidiga besök. Sannt är att efter deras sammanvaro i högländerna och dess sorgliga slut hade Jessie ej träffat någon af sina kusiner med undantag af Richard. Nu var lilla Jessie miss Raeburn till Woodhouselea, arftafak till onkelns betydliga rikedomar, dem an af en nyck, den dock ingen klandrade, hade testamenterat till henne ensam. Hennes kusiner, ehuru de haft samma lagliga rätt till arfvet som hon, voro för stolta att känna eller åtminstone visa någon afund, långt mindre att draga sig undan för Jessie emedan hon var rik och oberoende. De sjelfve, stackars flickor, hade knappt så mycket att det räckte till kläder, så att föga hopp fanns för dem, att någon inom deras: egen samhällsställning skulle vilja gifta sig. med -dem, ehuru Emma och Jane voro-rätt vackra flickor, men nutidens unga män se oftast på förmögenhetsvilkoren. En fattig ung-prestman kom till sluts som älskade Emma, oaktadt hennes fattigdom, och nu blef det en ny källa till förödmjukelse för Richard Wyvills stolta. sinne, ja, äfven för Agnes, som var dem liksom i moders ställe. . Hvar skulle pågon hemgift tagas ifrån? Inkomsterna af egendomen voro ej derås, ty hvem kunde veta om ej Maurice eller hans rättsinnehafvare en dsg skulle göra sina anspråk gällande? Endast med största svårighet såg man någon utväg att fi pengar till brudens utstyrsel, och Emmas bröllop hade kanske aldrig blifvit af, om ej Jessie, Raeburn. skyndat att, på grund af sin rätt som brudens slägting, räcka dem en bjelpsam hand. Så ömt och grannlaga skedde detta erbjudande, att till och med Richard ej kunde finna sig särad deraf, och det var