Aftonbladet – 10 oktober 1870, sida 3

något otåligt böjer sig under sin hufvudstad: Jnyckfullhet. Ännu har emellertid icke stämfningen nått sin kokpunkt. Strasbourg hal kapitulerat. Det skulle vara löjligt om vi ville kasta en skugga af tadel på en kapitullation, gjord efter ett så heroiskt försvar Vi vilja endast undersöka stämniogens värmegrad. De hade ingen ammunition. Men de hade blanka vapen. Det skulle hafva varit raseri, om besättningen icke gifvit sig. Alldeles riktigt, men raseri är just folkresningens drifkraft. En rasande man är 10 gånger starkare än den bleke och sansade. En fästnings kapitulation förekommer 0s8 derföre såsom ett tecken till att passionens ander askan glimmande eld ännu icke slagit upp i låga. Vi kunna icke heller neka, att intrycket af det stora, öde, menniskotomma fältet omkriog Paris något försvagas genom senare underrättelser om att inbyggårne börjat återvända. Den genom mänga samstämmande vitnesbörd framkallade öfvertygelsen om att Paris skall allvarligt försvara sig oroas något genom sådana yttranden som Blanquis i hans tidning, La päatrie est en danger: En tyst kamp försiggår mellan tvenne motsatta strömningar, man känner det. Hvilken skall segra, massornas hänförelse eller de fås förräderi? Ack, vi äro kanske på väg att upplefva en sorglig utveckling af denna eviga strid. Motståndet mot fienden har icke djupa rötter. Underkastelsen lurar under ett antaget sken af trots. Icke destomindre synes oss dock som måste man erkänna, att der finnas sympatier till en förtviflad strid och folkresning. Om verkligen franska folket på allvar skulle börja en sådan, så är detta till en stor del preussarnes egen skull. I de eröfrade städerna och landsorterna indrifva preussarne krigskontributioner. Dessa äro naturligtvis icke särdeles omtyckta af befolkningen och få isynnerhet ett förhatligt utseende när de innefatta lyxartiklar. Om nu franska regeringen följt det systemet att låta sina embetsmän stanna qvar, ombesörja kontributionernas fördelning och underhandla med fienden om deras storlek, så skulle bördan gevom att lika fördelas ändock blifvit någorlunda dräglig. Detta system vinner naturligtvis icke bifall hos ett folk af liflig, passionerad karakter, men är dock fået enda riktiga, då man icke tänker på att genomföra någon folkresning. Att ett sådant ackorderande med fienden är vida skildt från franska folkets och franska regeringens tankegåog, synes bäst af den förbittring det väckt, då en msire höll följande förståndiga tal till sina stadsboar: Vår armö har icke kunnat motstå fienden; det kan derföre icke vara till någon nytta att vi tänka på att göra motstånd. Det hade derföre varit klokare om preussarne lemnat full och kontant betalning. Helst borde de hafva lemnat något mer än torgpriset. De skulle derigenom hafva undvikit att uppreta sinnesstämningen och utan tvifvel i hög grad underlättat sitt eget förseende med lifsförnödenheter. Här skulle ju endast varit frågan om att betala i första hand, ty ingenting skulle ju hafva hindrat dem att uppföra denna post bland de krigsomkostnader, tör hvilka fordrades ersättning Tyskarne hafva utan tvifvel också begått ett politiskt fel genom att alltför tidigt rycka fram med anspråken på Elsass och den tysktalande delen af Lothringen. Konung Wilhelm har visat så mycket sinne för Tysklands eller om man så vill Preussens storhet och så mycken klokhet i dess befordrande, att man utan tvifvel med fallt förtroende kunnat lägga saken i hans händer utan att behöfva oroa sig att hans ädelmod skulle åsidosätta Tysklands behof. Preussiska regeringen har icke motarbetat utan tvärtom befordrat uttalandet af dessa önskningar, sannolikt för att i den tyska tolkstämningen hafva en stödjepunkt för sina fordringar, ja han har försatt Europa i största häpnad genom att fängsla Jacoby för det han tillät sig att om denna fråga hafva en annan åsigt. Genom att icke så tidigt röja sina fordringar skulle preussiska regeringen hafva befordrat ! utvecklingen af den fredliga stämningen i Frankrike. : Det torde också kunna sättas i fråga, huruvida det var riktigt att taga kejsar Napolen till fånga. Hvarföre icke återgifva onom hans värja? Hvarföre icke låta honom gå hvart han ville? Det var lätt att förutse att han måste falla, men det var dock en möjlighet att han skulle hafva försökt att hålla sig uppe. Detta kunde ju icke annat än hafva ökat oredan i Frankrike. Till och med om kejsar Napoleon hastigt måst lemna landet, skulle han dock såsom fri hafva varit en bättre anknytningspunkt för Napoleonska sträfvanden än såsom fånge. Detta krig her gilvit ett så rikt tragiskt stoff, att det kanske icke är mången, hvilkens öga icke tårats vid tanken på dess faor. En liten episod mellan kejsar Napoeon, som absolut ville gifva sig fången, och konung Wilhelm, som på intet sätt ville taga honom till fånga, skulle hafva gjort en motsatt verkan. Franska regerlngens tanke att inrätta stt slags landtvärn, hvars uniform likade allmogens dagliga drägt, var ändamålsenlig såsom ett förberedande steg till en folkresning. En och samme man kunde efter s:nständigheterna än vara soldat och åtnjuta en soldata rättigheter, än en fredlig arbetare. Denna åtgärd hehagade emellertid icke preusarne, Hadana blussoldater vill man icke erkänna för några soldater. De skola hafva ordentliga uniformer, annars blifva de skjutna, vär man fångar dem, heter det, och dessa ord hafva icke varit tomma hotelser. Naturigtvis hota fransmännen å sin sida med resreggalior Tot okhintoac från husan I am tan