Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 2

oss dyrbar varelse från ett aflägset land kal jats hädan, till det osedda land, som må hända är oss närmare än vil ana — att sor gen dervid ej kan jemföras med den för förfärliga prötning som hemsökte de båd: familjerna Wyvill och Raebarn. Alla kände de den djupt, men djupas kanske de två, dem man minst trott derom Jessie och Richard. Den förra tycktes lugt som hon alltid var, men den skära färgen på hennes fina kind bleknade allt mer och mer hennes späda gestalt magrade och föll af inom några månader, ja, ivom få veckor ble hon gammal i förtid, sådan är hon ännu och skall så förblifva. Hvad stackars Dick beträffar, sedan första förskräckelsen var förbi, och tiden gick utan att Maurice afhördes, försjönk han i eti tröstlöst djup af ytterlig ånger och samvetsjval. Det sista ovänliga ord, som nu ej nera kunde återtagas och som följt Maurice på den färd, der ban på ett eller annat sätt omkommit, vägde med blytyngd på den stackars gossens sinne. Minnet deraf förföljde sonom med an känsla som om han och insen annan vållat broderns död. Richard trädde i broderns ställe som äldste och ende sonen. Numera behöfdes ingen afundjaka öfver Maurices företräden, ett vackrare utseende, ett mera intagande sätt som gjort nonom mera afhållen både hemma och barta. Allt detta var nä förbi för alltid, och Ricard skulle dock velat gifva mycket, om han aft sina små sorger qvar i allderas bitternet, blott han kunnat återfinna Maurice. Det skadar ej att ibland vara frånvarande, iet är kanske ännu bättre att vara göd, i betraktande at var gen ofuilkomlighet, gent mot vära ej heller felfria vänner, Huru de lå prisa oss för dygder dem vi aldrig ha gt, eller välvilligt söka urskulda synder dem