Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 2

TREDJE KAPITLET. Då våra fem resande en fuktig och dimmig afton hunno till Jessies hem i Glasgow, möttes de af underrättelsen att mr Raeburn sedan flera dagar för affärers skull vistats i Losdon, och att Maurice Wyvill besynnerligt nog aldrig varit synlig. Och han blef det icke heller. Intet hördes af ifrån eller om honom. Efter det första ögonblicket af onämnd fasa, förgingo dagar och veckor under långsamt tvifvel och pinsam oro, då och då skingrade genom en gnista af hopp, ty menniskonaturen kan ej ftördraga mer än ett visst mått at smärta utan att antingen söka för ett ögonblick afskaka den, eller ock helt och hållet duka under för densamma. De höllo sig fast vid hoppet genom de efterforskningar, för hvilka onkel Raeburn, ehuru annars strängt husbållsaktig, nu ej sparade hvarken tid eller penningar. Vänner och bekanta skyndade att yttra sitt deltazande öfver den hemlighetsfulla och sorgliga tilldragelsen, hvarom berättelsen spreds vidt omkring, åtföljd af historier om sndra dylika fall, dem man alltid upprepar när någon bedröflig händelse inträffar. Himlen vare lofvad! det hör just ej till det vanliga inom ett ordnadt samhälle, der brott och mord, ehuru dolda, drages inför offentligheten; men exempel hafva dock funnits, då personer plötsligt förgvunnit ur kretsen af vänner eller anhöriga, utan antagligt skäl för deras försvinnande, utan ledtråd för att upptäcka deras öde; det tycks som om jorden skulle öppnats för att uppsluka dem — de återfinnas aldrig mera. Hvem är som drabbats af ett sådant slag och ej skall medgifva att tårarne vid fn dödsbädd eller en förtidig grat — eller det plötsliga, men säkra dödsbudet att någon för