Aftonbladet – 7 oktober 1870, sida 3

Av IVERISEBY BURUUPSERTFERMD: Mötet mellan Jules Favre och Bismarck: Vi gåfvo i går en kort analys af det svar som ger Bismarek den 27 September från Ferrftreg safgifvit på Favres berättelse om samtalen dem emellan. Vi äro nu i tillfälle att framlägga det i sin utförliga lydelse. Det har formen äf ett till nordtyska förbundets sändebud i utlandet aflåtet cirkulär och lyder sålunda: i Den berättelse, -hvilken hr Jules Favre har till ställt sina kolleger om sina samtal med mig den 21 i denna månad, föranleder mig att gör er ett meddelande ofterdemetlan oss försiggåängna underhandlingarne, hvarigenom ni skall sättas i stånd att få en riktig föreställning om förloppet dervid. I allmänhet kad man icke neka hr Jules Fävres framställning det vitsordet, att han bemödat sig att riktigt återgifva förloppet i dess helhet. Om detta icke allestädes KK ats honöm, så är detta lätt förklarligt genom långvarigheten af våra samtal och de förhållanden; hvatunder de inträffade. Mot andemeningen i hans tramställning kan jag icke underlåta att erinra, att frågan om fredsslutet icke utgjorde hufvudämnet för värt samtal; detta var Uäemot händelsen med vapenstilleståns det, hvilket skulle föregå detsamma. I afseende på våra fordringar för det blifvande frödsslutet ar jag inför hr Julösj Favre uttryckligen betonat, att jag då först SKall uttala mig öfver den af oss äskade gränsen, när Frankrike öfver hufvud taget öppet förklarat sig benäget till landafträdelser. I sammanhang härmed står bildandet af ett nytt Moseldepartement, med arrondissementen Sarrebourg, Chåteau Salins, Sarreguemines, Metz och Thionville, hvilket också blivit af mig betecknadt såsom stående i sammanbang med våra afsigter. Men jag har på intet vis afstått från attuppställa andra vilkor för fredens afslutande allt efter de offer, som krigets fortsättande hädanefter skall pålägga 088. Strasbourg, hvilket hr Favre låter mig beteckna som husets nyckel, hvarvid man förblifver i ovissket, om Frankrike dervid åsyftas, betecknades af mig uttryckligen som nyckeln till vårt hus, hvarför vi icke ville lemna det i främmande händer. Vårt första samtal i slottet Häute Maison vid Montroy rörde sig bufvudsakligen inom gränserna för en teoretisk belysning af den närvarande och den förflätna tiden, och dess faktiska innehåll inskränkte sig till hr J. Favres förklaring att lofva hvilken penningsumma som helst (tout Yargent que nous avois), men att deremot nödgas afböja alla landafträdelser. Då jag betecknat sådana som oumbärliga, förklarade hanfredsunderhandlingarne vara omöjligayhvarvid bhan-utgick från den åsigten,att landafträdelser vore nedsättande; till öc med vanärande för Frankrike. N så Det lyckades mig icke att öfvertyga honom, att de vilkor, hvilkas uppfyllande Frankrike begärt af Italien, och som det forädrat af Tyskland, utan att de bådavlämderna: befunnit sig i krig med hvarandra, vilkor, hvilka Frankrike helt visst skulle hafva pålagt oss, om vi blifvit besegrade, och som varit en vanlig sak i hästan hvarje krig äfven under nyaste tider, icke kunde innebära något i och för sig vanätande för ett efter tappert imotstånd besegradt land, och att Frankrikes ära icke vore. af. annan beskaffenhet, än andra länders. Likaså litet kunde jag öfvertygå hr Favre, att Strasbourgs utlemnande ur ärans synpunkt icke kunde hafva någon annan betydelse än Landaus och Saarlouis afträdande, och att Ludvig XIV:s med våld verkställda eröfringar icke vore fastare förenade med Frankrikes ära än den första republikens och kejsardömets. — En mera praktisk vändning togo våra samtal först i Ferrieres, der deafhandlade frågan om vapenstilleståndet, och genomj dettaf oblandade innehåll Vederlägges det päståendet, att jag skulle bafva förklarat mig icke vilja under nägra omständigheter gå in på en vyapenhvila. Det sätt, hvarpå hr Favre gjort. mig den äran i denna och andra frågor införa mig som talande i mitt eget namn (il faudrait un armistice, et je nen veux aucun ED nödgar mig till det beriktigandet, att jag i sådana samtal aldrig betjenat eller betjenar mig af de uttrycken, att jag personligen ville eller afstode eller medgåfve något, utan ständigt endast talade om de regeringars afsigter och fordringar, hvilkasgöromål jag sköter. --Som motiv för ett TpemtileatRde afslutande erkändes å ömse sidor behofvet af att gifva franska nationen tillfälle att välja en representation, hvilken ensam skulle våra i ständ att så tillvida legitimera den nDuvärande regeringen, att ett folkrättsligt afslätande af. freden blefve henne möjligt. . Jag, åse sie ksamheten på, att ett vapenstillestånd alltid. medför olägenheter i militäriskt hänseende för hvärjöi ett segerrikt framryckande stadd armf och att det i närvarande: fall skulle bli en ganska vigtig tidsvinst för Frankrikes försvar och för dess armås reorganisation, och att vi derför icka känna bevilja ett vapenstillestånd utan godtgörelse i militäriskt hänseende. . Såsom -en sådan betecknade jag öfverlemnandet af de fästningar, hvilka försvårade vår förbindelse med Tyskland, emedan vi, då tiden, hvarunder vi skulle provianterasg, förlängdes genom ett. mellankommet vapenstillestånd, måste såsom ett föregående vilkor uppnå en lättnad i denna roviantering... Det var: dervid fråga om Strasourg, Toul och några. smärre platser. I afseende på Strasbourg framhöll jag, att dess gröfring ej vore långt aflägsen, och att vi derföre ansåg dej öfverensstämma med den militäriska ställningen, att besättningen kapituleräde, då deremot de öfviga fästniogarnes garpisoner skulle erhålla fritt