Aftonbladet – 7 oktober 1870, sida 2

Maurice sade mig att han ämnade fara, sade Jessie kort. Det var ju rätt bra, sannolikt har Dick följt honom på väg och kommer hem til middagen. : Derpå röjdes frukosten undan, och de började packa in, under hvarjehanda små glada upptåg, vanliga Jå några unga, lifliga flickor är sysselsatta tillsammans. De glömde till och med sorgen öfver skilsmessan, i det de med ungdomens spänstighet och förhoppninaar gjord upp planer för en ny sammanvaro med nya förströelser. Sedermera kunde de ej utar rysning erinra sig denna morgon, då de vorc så, fulla af skratt, upptåg och munterhet, och åratal derefter hejdades de plötsligt midt under någon glad stund, i det de tyckte sig förnimma en annalkande olycka. Deras glädtighet fick ett afbrott utan att fullkomligt stäfjas, då Richard hemkom vid ganska dåligt lynne, denna gång ej alldeles utan orsak, ty han hade, stackars gosse, halkat vid en klippafsats, skrobbat axeln och stött sitt knä. Det var lycka jag ej skadade mig värrex, sade han, ty några af dessa klyftor äro tvärbranta och så öfvervuxna med ljung, att man ej vet af dem förr än man störtar ned. Det är riktiga bräddjup just på den der sidan af berget, dit vi så ofta ämnat oss. Nu har jag varit der, flickor, jag spelade Maurice ett vackert spratt och smög mig bort i dagbräckningen, för att han skulle bli tvungen att bege sig af till Glasgow. Nå, ban har väl gått? Jag förmodar det, men du borde skämmas, Dick, sade Agnes. Han hade ämnat fara i alla fall, han fat. tade sitt beslut i går afton, tillade. Jessie. Gjorde han så? det var hederligt af ho