Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 3

förlagåa soldaterna icke erfarit något om kapitulationen vid: Sedan och om regementsförändringen genom ann:t än hörsagor, och de hålla derför också dessa rykten till en del för nppdiktade och falska: B :zeitle. Frankfurter Zeitung ionehåller om de ofta skildrade skräckscenerna vid dennå bys intagande en berättelse af ett ögonvitne, en kaF8 vid hamn Voget. Ur dennes berättelse återgifva vi följande: Under det män kämpade bakom husen gick jag uppför gatan. Förskräcklig var den jämmer jag der såg. Jag var den förste som kom hit sedan striden dragit sig längre hort. Döde lågo ofvanpå sårade, sårade på döde. Här utandades en under förskräckliga smärtor sin sista suck. Der väcktes eh Ativan gentin den brlänhände sihärtan af sina blessyrer ur en välgörande sanslöstet. Bediande sågo hundra bristande ögon upp till mig. Jag greps af en rysning och ville bort. Denna anblick var litför förskräcklig, och likväl hvad var väl allt detta elände mot de styggelser som mina ögon straxt derpå skulle skåda? Ett vildt, mera djuriskt in menskligt skri trängde till mina öron. Jag blickade till det ställe, hvarifrån detta ljud kom, och ås huru en bondö släpade en på marken liggande sårad bajrate till ett brinnände hus, hfarvid en ivinna var honom behjelplig på det sätt att hon upphörligt stötte den olycklige i sidan med sin stora sko. Hans bjertslitande skrik drog dit tre vf hans kamrater. Skjut dem! nej, bävg demli Ivenne skott hördes, och bonden stupade. Megäran skrattade: då Solänterne redan voro knappast tö steg ifrån henne sparkade hön änvnd gån itt offer i ansigtet. Qvinnan måste hafva varit vansinnig — Ett sabelhugg klöf hennes hufvud. Häng dem! i elden med odjuren! Under det sollaterne gåfvo fritt lopp åt sina endast alltför förklarliga hämndkänslor, böjde jag mig ned till den misshandlade. Han var död. I ropet om bjelp ade han utandats sin sista suck. Han var en vacer, kraftfull yngling, Huru väl för hans anhörige att de itke hörde sönens och modrens sista Ingestrop. Åldrig skall jag glömma dessa töner. De skola genljuda i min själ, så länge jag Iefver. Nu bort från skådeplatsen för styggelsen — dock någontiog nytt förskräckligt fäpgslar min uppmärksamhet: Från ett närbeläget hus bakom inig köfas tvenne tätt på hvarandra följande skott. Fem ller sex bajrare rusa dit, Dörren inslås under leras kolfslag. Men soldaterna stå likasom förstenade. På tröskeln visar sig med en dubbelhössa i banden en ståtlig qvivna; hon syntes vara emtio år gammal; de upplösta, grå hårlockarne laddrar omkring ett vaCkert, ja ädelt ansigte. Då on ser de beväppade männen förvridas hennes anigtsdrag. Hon skrattar vildt. Dessa qvinnors skratt är förskräcklist Ni är ett vilddjurs, rosar en framskyndande läkare till benne. Hennes öje förstummas. En flod af tårar strömmar från rennes Ögon, och hon säger lugnt men med en on och bjertslitande smärta: Nej, jag är maka och moder! I hafven mördat min man och mina vå söner! Döden äfven mig! Jag skall tacka er lerför! Om I icke döden mig så dödar jag eder. Vid de sista orden återvänder den gamla vreden; hon lyfter ånyo sin börsa. Soldaterna bafva icke förstått henne. De vilja hämnas sina kamrater och ;kydda sig sjelfva Läkaren står der uppskakad ikasom jag; innan vi kunna säga ett ord, nedstörar den olyckliga, träffad i bröstet af tvenne kuor. Låten henne dö i fred, ropar doktorn till männen, hvilka äcnu icke trodde sig hafva fullbordat sin hämnd. Hon har i dag förlorat sin man och två söner Detta griper äfven soldaerhe. Stumma vända de sig bort. Jag stannar jemte läkaren, och vi luta oss ned till den olyckliga. Såren äro dödliga. Vildt stirrar qvinnan på 058. Jag fattar bennes hand, och ovilkorligt undrallör nig utropet: Stackars tqvional Dessa ord tyckas göra henne godt, hon känner väl att de komma från bjertat. Hennes bristande ögon äro likasom förklarade, och under det hon hårdt fasthåller min hand utandas hennes bröst den sista sucken. Sårade sjukbärare infunno gig och klagade att man sköt på dem från husen. Klagomåien förnyades med korta mellanskof, hvadan order gafs ätt genomsöka husen och rensa dem från skyttar. Detta var ett farligt uppåeng och som kostade mången soldat lifvet. Och likväl, ehuru mer än femtio — män och qvionor — gjordes till fångar och mer än tjugu som försvarade sig nedgjordes på stället, uppbörde icke skjutandet från husen. Oupphörligt blefvo sjukbärarne åter mål för de lönnmördande skotten. Husen tycktes befolkas änyo från underjordiska smygvrår. Från alla håll fordrade man nu energiskt helå byns förstöring. Redan hade minst femtio man af våra trupper stupat för de från bakbåll kommande kulorna, då ändtligen order gafs att bränna hvarje hus hvarifrån ännu skott aflossades. Ordern utfördes punktligt, och många könsiderationer gjordes härvid svårligen. Soldaterne, upphetsade som de voro af striden och uppbragte öfver det mordiska skjutandet från bakbåll, gjorde processen kort så snart de stötte på det ringaste motstånd. Invånarne deremot, som blifvit tiggare och af hvilka säker ligen enhvar förlorat en eller flere af sina anhöriga, erforo nu endast en känsla, hämndens. 1 Jikhet med den olyckliga moder, hvilkens död jag berättat, fruktade de icke fiendens kulor. De hel sade till och med det mördande blyet välkommet om de endast förut lyckats döda en af de hatade tyska hundarne. Att soldaterne i dem endast sågc eländige, grymma mördare är lätt förklarligt. De hade ju ingen tid att eftersinna, hväd de skull hafva gjort om kriget blifvit flyttadt till baiersk Höglandet och fransmännen uppbrännt deras få derneby. Ballosgposten. Jules Duruof, den djerfve luftseglaren, son med Nadears första postballong den 22 an kom till Evreux, har för en församliog Tours, under grefve de Flavignys presidiun afgifvit en berättelse om sin resa, för hvil ken den i Tours utkororoande tidningen Con stitwlionnel ger följ:nde redogöielse: Jules Duruof uppsteg den 23 Sept. kl. 8 på mor gonen i en ballong, som fylldes i Paris på torge Saint-Pierre-Montmartre. Det blåste en något star! ostlig vind. Luftseglaren steg mycket högt, unge fär 3000 metres. Ballongen dref i riktning 10 Arc-de-Triomphe. Der upptöcktes han af fiender Duruof skönjde från sin höjd af 3000 mötre det mörka hvimlet af preussarne; till följd af sil långsynthet kunde han se dem göra sina förbere delser att ekjuta på bonom, Knappt vär ban ocks utom den befästa cirkumvalationen, förrän d fiendrliga kanonerna, som tagits från sina lavette I och riktats lodrätt, började utslunga sina projek tiler; kulorna nådde ett litet stycke från hans bål I och Duruof såg dem oskadliga falla till marker i Några gingo dock nog högt för att försätta ba Iongen i lindrig dallrmg: Han såg äfven-att ma