Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 3

här förmärker nägon rörelse, dundrar han på. Likväl störa de kulor, han slungar ut från fästena Issy, Vanvres och Montrouge, ieke det ringhste jordarbetena på vår sida: Trupperna ha till en början blott uppgiften att så skyndsamt som möjligt fullborda skansarne och vara färdiga att försvara dem, ifall fienden skölle företaga en stormning, hvarpå för tärvarande ingen tror. Att för öfrigt den tyska armån icke skall 4tnöja sig med att cernera Paris, är redan nu afgjordt. Man har varit betänkt på att anskaffa en större artilleripark af svåra belägringskanoner. För en snabb fortskaffoing af erforderlig materiel inträder gåsom ett vigligt inoment fästningens Totiia fåll, hvarom man just nu erhållit underrättelse. Utan svårighet skall nu en direkt jernvägsförbindelse från Nancy öfver Chålons ända till grannskapet af Paris kunna upprättas. N Tyekbared I Varnatlled, I ett bref till Times, dateradt Palaiseau (en liten stad söder om Paris) dena 19 September, gifver William Russell följande skildring af kronprinsens intåg i Versailles: Då prinsen lemnade Palsisean; begaf hän sig åstad för att besoka den tagna redutten på ondra sidan Courtenay, innan han intågade i Versailles. Just som prinsen vändt sig om för att lemna den eröfrade skansen och medlemtcarne af staben, den ena efter den andra, kommo efter honom, affyrädes en grof kanon, !rån fästet på höjden bakom dalen (förmodligen Montreuze), och man hörde det egendomliga hvinandet af projeksilen, hvilket tilltog i styrka eftersom den kom oss närmare, ben flög högt precis öfver prinsen och hans stab och öfver bairarne, slog ned i krönet at kullen framför oss och for ned i dalen på andra sidan — en svår gynnare, söm könnat göra mycket ondt om ödet så velat. Det är icke många som verlden har så svårt att undvara, och till och med Frankrike kunde, om det blott visste allt, komma att beklaga den dag, då ett tillfälligt skott, riktadt af en okänd hand, träffade en prins, som icke är en bland derb, hvilka fÅnona en glädje i kiig, eburu han aldrig sviker sin pligt på bätaljdagen. Priosen steg till häst, då han hunnit till det ställa, der hästarne qvarlemnats, och för att återvinna den förlorade tiden galopperade han bort öfver den vackra platåp. hvilken till höger begränsas af en skög, som döljer Paris för våra blickar. Rundt omkring lågo döda hästar och döda menoiskor — en mängd af de förstnämnda på potatisland och klöfverfält. Vägen öfver fälten blef pu litet osäker, men snart träffade man ett spär, och sedan staben galopperat förbi en nedbränd villa med ett vackert drifbus och trädgårdar, hvilkas frukt ännu hängde ned på staketet i pappershylsor, samt rbi en stor öfvergifven bondgård, kom den in på en mark, som begränsades af en skog, i hvilken en väg bildade en öppniog, och genom denna öppning kunde vi so ett prydligt slott framskymta meilan träden. Det är Meudon, sade prinsen, jag känner väl igen det. Och han red åstad att bese prins Napoleons slott, hvilket såg ut som om det varit ett batteri eller en skans med skottgluggar på taket. Men slottet, som låg en half fjerdingsväg nedanför oss, var obebodt. På andra sidan derom syntes åter Paris, hvars många tusen fönster af solen. vero förvardlade till lika många gyllent speglar, hvilka icke visade någon annan spegelbild än den af en försvinnande herrlighet, en nyckfull, östyrig skönhet, hvilkens håg nu står till Bellona och till henne aliena. Endast en skymt mellan träden och Paris var åter borta! Klockan var 3 då prinsen steg till häst för att lemna fältet öfver Plessis Piquet, och skuggorna, började åter förläcgas, då staben kom ut på stora landsvägen från Choisy le Roi i närbeten af Villaconblay. Och hvilken väg! Den stenlagda körvägen var uppbraten; träden voro fälda öfver gångstigafne och ridbanan, och der voro utan tvifvel stora biuder lagda för vagnar eller kanoner, ja till och med på en längre sträcka för ryttare. Det var svårt att komma fratn, inen på det hela taget var den anstälda ödeläggelsen till ingen nytta, då man icke ämnade behålla platsen, och franske landtmän voro redan under ett mildt preussiskt tryck i fwlt arbete med att såvidt imöj!igt åter bringa vägen i dess förra tillstård, men många år skola förgå innan dessa träd kunna ersättas. Längs vägen såg man afdelningar af ett preussiskt regemente i marsch, och medan manskapet höll af åt sidan helsade de gång efter annan prinsen ied hurrarop. Denne stannade alltid och sade några ord till officerarne, ja äfven till soldaterne af hvarje afdelning allt efter som han red förbi. Ändtligen kommo vi ut förbi Velizy och La Cour Roland, Hötel Dieu och La Bouillie och då vi gjorde en skarp böjning vid en sänkning af vägen låg Versailles framför oss med kapplöpningsbanvor till höger och Petit Movtreuils hus framför. Ionan vi uppnådde Port Colbert sågo vi knappast en lefvande varelse. Der och på den gata som leder till Avenue de Paris funnos ett par menniskor och bullret af hästhofvarne kallade åskådare till fönstren. Men det var icke någon lysande, triumferande procession. Officerarne ända från prinsen voro dammiga och trötta al marschen. Der syntes inga praktfulla uniformer, inga blanka stöflor eller 1!ysande, granna fjäderboskar, och jag är säker på att många af åskådarne anställde afundsamma jemförelser mellan dessa tarfliga ryttare och den lysande stab de sett följa kejsaren, en Pajal, en Deseaux, en Duchesme, en Gondrecourt. Endast åtföljd af en ordonansofficer red prinsen liret före sin stab. Då hän kom närmare Avenue de Paris, blef folket på gatorna och i fönstren talrikåre, och det var nästan ett hvimmeli några gathörn. Men dessa skaror voro icke glada och från dem hördes ingen välkomsthelsning. Det enda tecken ti!l belsnipg jag såg var från en äldre dam rimed glasögon, hvitken viftade med handen under skygd af en engelsk fana, som svajade från ett fönster i tredje våningen, medan en gosse bredvid henne attog mössan. Först då prinsen red öfver Avenue de Paris Itill prefekturen fick han mottaga en verklig välkomsthelsniog. Tusentals franska män och qvinnor stodo tysta innpanör de öfver vägen uppställda kedjorna afskildtvakter. Lanciererna köllo utanför porten på ena sidan, gerI darmeriet och jägarne på den andra. Utanrn otalatat var till wanoetar on haodasoygnt