Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 3

SLANDADE ÄMNEN. Staden Stettins fordringssospråk af svenska staten. Med en viss förvåning har i åtskilliga tidningar omnämnts att häradshöfdinög Beckman såsom fullmäktig för stader Stettin uttagit stämning till Stockholms rådhusrätt å Kongl. Maj:t och kronan; men ovanligt är alldeles icke att K. M:t och kronan måste såsom svarandepart till domstol kallas. Mera ovanligt, och man kan väl säga exempellöst, är att en person till häradsrätt har instämdt en kooung att personligen svara för af honom vidtagen åtgärd, hvilken såsom olaglig af käranden rubriceras; men ett sådant fall inträffade vid början af detta århundrade. En k. sekreter M. innehade, enligt krontrakt med K, M:t och krovan flera års sarrenderätt å Wisicgsborgs kungsgård. Emellertid väcktes förslag att använda kungsgården till något ändamål direkt för kronans räkning, och till länsstyrelsen i Jönköping afsändes ett kungligt bref med befallning att arrendatorn nästinstundande 14:de Mars skulle afträda kungsgården. Mot en sådan befallning kunde ingen invändnving göras, ty enligt då gällande regeringsform egde konungen obegränsad makt. Man beklagade derföre M. som måste lyda. Men M. förlorade alldeles icke modet. Han attog stämning till Wista häradsrät å konung Gustaf IV Adolf, och anförde, att då K. M:t enligt regeringsformen egde ensam beslutanderätt öfver all kronans fasta egendom, så följde deraf att K. M:t äfven kunde förfoga öfver Wisiogsborgs kungsgård dock utan att tredjemans rätt derigenom förnärmades. Nu innehäde M. ett med K. M:t och kronan lagligen upprättadt arrendekontrakt om kungsgården. Det hade icke från hans sida förverkats, och han yrkade således att häradsrätten skulle ålägga K. M:t att respektera kontraktet, och att den omförmälda befallningen måtte varda ogiltig förklarad. Det var dock ingen lätt sak, att å en så beskaffäd stämningsansökan erhålla behörig resolution, enär den skulle innehälla kallelse för konungen att vid tinget svara Men äfven härföre visste M. råd. Till rättsökandes beqvämlighet, och enligt sedertagen sed egde tjenstgörande nämndemän rättighet att i domarens ställe utfärda stämningar. Denna utväg anlitade M. Med handlingen på fickan afreste han till Stockholm. M. var en ståtlig man, med ett imponerande väsende, och stod i slägtrelationer med framstående personer i hufvudstaden, hvilka dock tyckte att hans tilltag var djerft. Han fick utan svårighet audiens hos konungen för hvilken han relateråde sitt ärende och till Hvilken han öfverlemnade stämningen, konungen förklarade, att om saken så rörhöll sig som M. uppgaf, så skulle rättelse ske. Några dagar efter blef M. underrättad, att den ti!l länsstyrelsen aflåtna befallningen blifvit återkallad. — Följden deraf blef att M. återkallade stämningen och rubbades icke i arrende-rätten.