Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 2

Re — Jag lyfter mina händer Upp till Guds berg och hus, etc. Psalmen slutade, men de stodo alla orörliga, gripna af naturens underbåra skönhet, i förening med denna känvela af vemod som alltid plägar inemyga sig i en krets, som efter en glad och lycklig sammanvaro står i begrepp att åtskiljas och ej vet när, hvar eller måhända om de någonsin åter skola mötas. Vi skola resa hem nu snart., anmärkte Richard i bedröflig ton. Jag önskar nästan vi aldrig behöfde resa hem,, utbrast Maurice. Nå, Maurice! sade Agnes, förebrående, Åtminstone inte till ett så ledsamt hem som det vi ba. Men framdeles, fortfor yngliogen i det han grep Jessies hand och med uttryck af manlig beslutsamhet i sitt vackra ungdomliga ansigte blickade upp mot de månbelysta bergen, kanske framdeles jag kan få mig ett eget, riktigt lyckligt bem. Just i detta ögonblick syntes plötsligt en meteor, något vanligt i Skottland om höstaftnarne. Den flamwade till nära månen, kastade sitt sken öfver bergstoppen och försvann i mörkret aldeles öfver ett pass som gossarne ofta talt om att besöka, i tanke att det kunde bli en genväg till byn, måbända kortare än denna stig som slingrade sig emellan klippor, kärr och moras. Nå jag må säga, så klart det lyste öfver bergsskretvan derborta! I morgon egkall jag försöka klättra upp der. Det gör du inte Maurice, sade Dick vresigt. I morgon vid det här laget är du längt bärifrån. Vi få väl se, svarade Maurice, men endera var han för glad elier för nedstämd att vilja byta ord, ty han gick tyst hemåt utan att tilltala någon af dem, ej en gåpg Jessie. (Forts.)