Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 2

I Dick, och hivna hit igen för att betala hyran den första Oktober, ja, du får resa, ty fastän jag är äldst behöfver jag väl ej alltid hafva besväret. Det skulle vara grufligt roligt som du säger, Jessie, att få vara här två dagar till innan jag måste börja mina studier. Och hvarför skule inte jag få hafva dessa båda fridagar likaväl som du? sade Richard trumpet, ty han var mera trumpen till lynnet, Maurice deremot häftigt upplågande, men snart öfvergående i sin vrede. Jag ämnar visst inte resa i ditt ställe, det ger jag dig mitt ord på. Åh tyst, gräla icte, det är söndagp, inföll Jessie, begagnande det första skäl hon hade till bands, ehuru hon sjelf fann det klent nog, ty hvarför skall man vara sämre på hvardagen än på söndagen? Men söndagsaftonens stillhet hade dock sitt inflytande öfver de unga gosserne mera än hennes ord. Och hvilken förnuftig varelse kunde väl låta bli, att med eller mot sin vilja känna sig rörd en sådan berrlig afton som man stundom får skåda i högländerna just vid denna årstid, och som tyckes förena sommarens milda värme med höstens friskhet och vinterns högtidliga stillhet. Jessie Raeburn är nu en medelålders qvinna, men hon skulie ännu kunpa beskrifva så lifligt som om hon sett det i går, denna ödsliga klippstig, denna solnedgång som gaf bafvet en rosentärg, medan fullmånen i strålande glans gick upp öfver bergens dunkel; de båda bergskedjorna med den ensliga dalen emellan sig, der strömmens sakta sorl ljöd lik en anderöst bland de döda. Och bon mins, — eller om hon ej gör det minnas de andia utom en — buru hennes röst plötsligt likt en pil dallrade genom den genomskinliga loften i det hon uppstämde Dav, 121 psalm: