Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 2

fått uppfostra sig sjelf, utan det mildrande ioflytandet af föräldrars kärlek, utan deras ledande stöd. Och hon höll af dem allihop, utan åtskilnad åtminstone såvidt hon ännu sjelt förstod. Och de älskade henne tillbaka, ja, äfven då de voro som värst oeniga hände aldrig att de tilltalade henne med de skarpa ord, som de vexlade sinsemellan. Då hon satt der i skenet från bra. san, med ett ansigte och en gestalt späda som ett barns och likväl så lugn och allvarlig som en gammal qvinna, var hon en skarp kontrest till de ötriga af sällskapet, alla vackra, högväxta, fulla af lif, helsa och munterhet. Det var ej heller stt undra på, om hon, svag till helsan och stilla till lynnet, hos de glada kusinerna från Yorkshire fann hvad Hennes egen veka tillbakadragna karakter saknade, och derföre kännt sig ganska lycklig denna tid, ja lyckligare än bon någonsin varit förr. Något derom sade hon åt Agnes, och litet blygare kanske äfven åt Maurice, då de, sedan flickorna ställt i ordning efter tådrickningen och gossarne släckt elåen, togo sin vanliga aftonpromenad. De gingo förbi den gamla kyrkan, utåt strömbrädden, der de slokande björkarne började gola och römbären lyste i rödt, upptör den branta gångstig som ledde till närmaste gemenskap med den civiliserade verlden, nemligen fiskläget, der ångbåten två gånger i veckan om sommaren och en gång vintertiden lade till, för att hemta passagerare och strömming till Glasgow. Jag bryr mig inte om att fara till Glasgow i morgon, sade Maurice, plötsligt stannande i den rad af två och två, de alltid intogo på sina vandringar, Maurice och Jessy, Dick .oöeh Agnes, Emma och Jene. Du kan lika väl som jag hemta pengarne,