Aftonbladet – 5 oktober 1870, sida 2

afton, och följande onsdag den första Oktober, var månaden till ända — kände de sig alla något sorgsna. De sutto tillsammans omkring tåbordet i den tidiga halfskyrcpingen, utan någon af dessa skärmytslingar som, antingen på skämt eller allvar, ständigt brukade uppstå mellan dessa lifliga, häftiga sinnen, då lilla Jessie nästan trodde att de dödligt hatade hvarandra, tills bon kom under fond med att de antingen snart försonades, eller åtminstone efter fem minuters förlopp pratade lika vänligt igen som om ingenting förefallit. Ni äro bra besynnerliga! brukade hon ibland säga. Jag förmodar att det är ert engelska sätt att bevisa, som förvånar mig, ni tala ut allt hvad som faller er in, bra eller illa, vänligt eller ovänligt. Om någon skulle tilltala mig så, som ni göra hvarandra, skulle jag sörja deröfver en låvg tid, och om jag blefve så uppretad att jag kunde yttra mig på dylikt sätt till någon annan, vore det ett bevis på, att jag förlorat all kärlek och aktning för denna person, och vi sku!le aldrig mera kunna vara Vänner. Hvarför inte? du lilla enfald! svarade Agnes. Vi hålla nog af hvarandra ändå, och vi tala ej mera ovänligt än påppa brukar göra när han talar med oss. Vi äro vanda dervid och bry oss -ej derom, kanske hade det varit annorlunda om mamma fått efva. Så tänkte äfven Jessie fastän hon ej ville säga det. Hon kände föga sin aflidna mosters map, utom att hon sett honom ett par sånger, men hon hade anmärkt att hennes mkel mr Rseburn, hos hvilken hon vistades, ultid mulnade då mr Wiwyllpämndes: Och 1ennes ömma sinne, i förtid allvarligt genom tt ensligt lefnadssätt, ville gerna ursäkta ;jemnheterna inom denna familj, som nästan