Aftonbladet – 4 oktober 1870, sida 2

TEATER. Dramatiska teaterm: Gubbar, komedi i 4 akter af V. Sardou. Stränga systematici kuona säkert fionä mycket att klandra i Victorien Sardoug Les Ganaches,, under titeln ,Gubbar,, Dra matiska teate:ns nyhet för dagen. Fäfängt skulle man här leta efter det gyllene snit? tets proportioner, som vid något tillrälle blifvit tillämpade äfven på dramat — fåtävgt, redan för de 4 akternas skull. Togenting är dock lättare än att klandra, och en fläkt af. poesi är egnad att försona mänget brott met konstens reglor. Ea qvinnokarakter sådan som Sardous Marguerite är i all sin enkelhet ett vitnesbörd om poesiens evigt unga lifskraft, och det flärdlösa sätt, hvarpå fröken Nerman vet att tolka naturbarnets brins nande lidelse, skall hos alla konstens vänner vinna.tacksamt erkännande, ty hvad är kon sten — då den är sådan den bör vara — om icke ett återgifvande af verklighetens poesi? Det franska dramat är kändt för att vara hufvudsakligen intrigdrama, och vi ha af denna genre fått nog och ofta mer än nog — ty Scribes, den celebre mästarens, repertoir räcker ej alltid till — vi ba ända till öfvermättnad äsett dessa intressanta förvecklingar och spännande intriger., som så lätt få en bismak af onatur, der de ej lyftas af en högre id6, af verklig humor i itifsuppfattningen, utan blott bära vitne om en fabelaktig virtuositet i fråga om intrighärfvans intrassling och utredning. Då så är, hur uppfriskande verkar ej till ombyte, trots oförnekliga bri? ster och missgrepp, ett -exempel på franska dramaturgers förmåga att öfvergifva intrigerna och i enkla drag upprulla ett karaktersdrama! Vilja vi göra oss klart hvad ett karaktersdrama egentligen är, skola vi finna att det står på konstens skala högt öfver intrigdramat, dermed icke förnekadt att en sammanslutviog mellan dem båda bör till ömsesidig båtnad helst ega rum. Men Vi kunna tänka oss ett fängslande karaktersdrama utan någon egentlig intrig — detta visar just Les Ganaches., der intrigen är så enkel som möjligt — på motsatsen, ia— trigdrama utan egentlig karaktersteckning, ba vi blott alltför måvga ledsamma exempeh Hvad är då ett karaktersdrama i bögre me viog — är det ej en objektiv framställning af de ideer som röra sig här i verlden; ty hvar framträda väl idgerna om icke i-men niskoandens skiftningar? Och att de kämpande iderna stå högre än en tillfällig moteller medgång i den eller den intrigen; derom äro vi väl alla öfverens. Men just en kamp mellan tvenne stridiga idger skänker största intresset åt Sardous ifrågavarande. dikt — den gamla men alltid nya fejden mellan framåtskridandets princip och stillaståendets. Ge nom rättvis fördelning af ljus och skugga —Å den unga tidens representanter bli ingalunda skonade — böjer sig uppfattningen ofta till en verklig humor, och författaren står ej blaserad och likgiltig utanför striden. Nej, han är sjelf en den uvga tidens målsman. Han låter oss derför se huru utvecklingens, den intellektuella såväl som den materiella utvecklingens id6 besegrar de fördomar, bördsaristokratien fostrat uti ett i grund och botten högbjertadt sinnelag. Han låter oss derjemte förnimma buru en kälkborgaresjäl envist hänger fast vid de goda gamla tiderna, då sjelfva vädret var mycket vackrare äp i våra ursinniga dagar. Och å andra sidan få vi höra en hetsig jakobin högtidligen bedyra att man borde med käppen inplanta hos den envisa betjenten idån om frihet, jemnlikhet och broderskap. Minst tillfreds ställande synes oss framårtskridandets representant, den unge jernvägsingeniören, som slutligen blir svärson åt den lysande markisenSäkert ligger mycken onpatur i hans plötsligt uppflammande kärlek, och vi undra visst icke ötver att br Elmlund ej lyckas afvinna denna roll något synnerligen stort intresse. Så mycket mer Kunna vi sentera hr Almlöf såväl som hr Lagerqvist — hr Dahlqvist som den nittioårige hertigen imponerar här, som så ofta annars, genom sin blotta. apparition — hr Almlöf janior har, trogen sin plägsed, skapat ett nytt original af kostligaste slag, hr Lagerqvist låter förträtfligt ana att han trots sitt strätva och kalla yttre, och trots den tröstlösa trosbekänpnelse som tillskrifves honom, kanske är den mest varmbjertade af dem alla — och br Almlöf senior representerar den noble aristokraten såsom