Aftonbladet – 3 oktober 1870, sida 2

om nästan ett nöje att se hans tålamod och undergifvenhet. Då de lemnade oss, flyttade de till en liten bostad nära intill, der hustrun började sin klädsömnad, och fick snpart fullt upp med arbete bland mina patienter och andra stadsbor. Ty menniskorna fattade intresse för henne och kallade henne en bjeltinna; ehuru jag bekänner, att jag alltid satte mig deremot, och påstod att hon endast handlat rätt och naturligt, förutsatt att qvinnorna äro lika som i min ungdom, eller som jag tyckte de borde vara. Hjeltinna eller icke, hade Dorothea likväl medgång. Och i tidens längd blef. hennes kärlek lönad vida öfver hennes förhoppningar. Hennes mans besynnerliga sjukdom förbättrades småningom. Han återfick gradvis bruket af fötter och ben, samt till någon del förmågan att röra sig. Icke att han någonsin blef fullkomligt frisk, ty stöten af bans fall hade för häftigt verkat på en ömtålig natur, men han var ej längre en bjelplös. krympling, utan kunde börja söka efter någon sysselsättning. Jag vet knappt hvem som var mest lycklig, han sjelf eller Dorothea, då jag lyckades förskaffa honom arbete med renskrifning, tillräckligt för att upptaga hans tid och hindra honom från att känna, det hans hustru var den som ensam arbetade för födan. När jag helsar på dem ibland i deras lilla vänliga hem, af hvars tvenne rum det ena är upptaget med klädsömnad, det andra, kök och sängkammare tillika, är Williams arbetsrum, och der Dorothea sökt lämpa skottska oruk till engelsk trefnad och nätthet — tänker jag ofta, då jag ser dessa två så nöjda och tillgifna hvarann, att jag sällan funnit yckligare makar än William och Dorothea. SLUT,