Aftonbladet – 1 oktober 1870, sida 3

Eröfringen at Rom. Mera detaljerade underrättelser börja nu ingå om Roms eröfrande af de italienska trupperna och om förhållandenar i staden före och efter eröfringen. Så t. ex. skref en korrespondent från Rom till Triester-Zeitung d. 21 September: Under det att de italienska trupperna så väl från toskanska som sabiniska och sydgränsen framsköto sina divisioner mot Rom, blefvo Roms portar barrikaderade och besatta med kanoner. Roms garnison, omkring 12,000 man, förstärktes med det 500 man starka guardia urbanaoch en bataljonsquadiglieri, hvilka senare ursprungligen blott voro bestämda att bistå de påfliga gensdarmerna i deras expeditioner mot röfvarebanden. Dessa irreguliera trupper var det hufvudsakligen, som gåfvo försvarsanstalterna en dyster anstrykning, och med sina bruna banditfysionomier, sin af sandaler bestående fotbeklädnad väckte de stor afsky hos befolkningen. General Cadorna sände den 15 September grefve Caccialupi såsom parlamentär till Rom, och ehuru denne på sitt anbud om en ärofull kapitulation endast förde tillbaka ett ganska lakoniskt nekande svar, skickades den 16 ytterligare grefve Corchidio di Malavolta med förnyade förslag och tillkänvagifvande att Civita Vecchia samma dag redanhade kapitulerat. Antonellis svar, sådant det genom general Kanzler afgafs, var följande: Civita Vecchias kapitulation förändrar icke väsentligen vår ställniog och kan derföre icke ha något inflytande på vårt i går gifna svar Den 17 började Victor Emanuels trupper att uppställa sina batterier framför alla Roms portar, men då man lemnat Vaticanen 48 timmars betänketid, blef hufvudanfallet bestämdt till den 20. Den 19 for påfven ännu omkring till vakterna vid portarne och välsignade sina offer. Den 20 ändtligen började de italienska batterierna att på fyra särskilda punkter beskjuta portarne och kastade granater och bomber in i staden. Medan italienarne ur 8-pundiga refflade kanoner riktade skott mot Roms 1200 år gamla tegelmurar, nådde de från portarne skjutande romerska 6-pundigarne icke ens fram till de italienska positionerna. Vid Porta Pia och Porta San Giovanni var elder starkast, ehnru hela staden samtidigt från alla sidor besköts. Några fredliga borgare träffades i sina hus af granaterna. För öfrigt blefvo, efter ett fem timmars ihållande kanondunder, blott högst få dödade eller sårade, emedan de påfliga trupperna voro skyddade bakom murarne och de italienska genom det påfliga artilleriets ringa skottvidd. Omkring kl. half 11 hade det midt för Piusporten uppställda batteriet åstadkommit en bresch, som kunde passeras. Den omkring 30 fot höga stadsmuren hade på en bredd af 50 steg störtat tillsammans, och de påfliga hissade en hvit flagga. Nu stormade en bataljon af 39:de Italienska linieregementet in genom breschen och blef, oaktadt kapitulationssignalen, mottagen af en batterisalfva, som dödade 1 kapten och svårt sårade 1 löjtnant och 13 man. Kolonnen fortsatte dock sitt framträngande öfver breschen samt följdes af 2:a och 3:dje bataljonen samt slutligen af hela brigaden, Rom var taget — klockan var då omkring 11 på förmiddagen: . Under det att den segrande stormkolonnen trängde fram genom de långa, raka gator, hvilka från Porta Pia föra till Qvirinalen, kom folket dem till möte, bemäktigade sig le vapen, hvilka den påfliga besättningen vid denna stadsport måst aflemna, och beledsaade sina landsmän på deras tåg genom stalen. På trojanska Foram, liksom på San Clementetorget vid Corso och i närheten af Capitolium blefvo folkhopen och trupperna