Aftonbladet – 29 september 1870, sida 3

Om ue CuUlge freden. POI Iföllnauer Hurusom den nuvarande uppfattningen af sann historisk storhet väsentligen skiljer sig från den ännu för många årtiden tillbaka allmänt gällande. Krigshjelten var då historieskrifningens skötebarn och häfdatecinaren hade sitt förnämsta ögonmärke fästadt vid den lyckade eller ogynnsamma lagerskörden på slagfälten. (Man erinre sig t. ex. Napoleonskultens uppkomst och dess genom den nyaste kritiken åvägabragta förtall.d Kriget ej blott urskuldades i hvardagsamtal såsom ett s. k. vödvändigt ondt, utan till och med berömdes såsom stundom ganska välgörande; blodsutgjutelsen gällde för en whelsosam åderlåtning,, uppfriskande folkens eljest dåsiga tillvaro. Om man nu börjar räkna efter hvad dylika ärofalla bedrifter kosta i penningar och menniskolif, kommer det sig helt enkelt derataf, att man omsider funnit och begagnar en annan måttstock för uppfyllandet af handlicgens prisvärdhet och det verkliga menniskovärdet. Med den af författaren citerade E. Laboulaye kallar ban vår tid utan tvekan kriget för den förfärligaste af alla landsplågor,, den mest olycksbringande af alla galenskaper,; segrar och eröfripgar äro blott prunkande namn, hvarmed iman söker öfverskyla slagttidgår, plundringar, brända städer, mord på qvinnor och barn 0. a. v. Men äfven under föregående tider hafva funnits ädle och tänkande män, som klart insett ihåligheten ef den ära, som ej består i konsten att göra menniskorna lyckliga, utan i konsten att döda demp, och hvilka derföre egnat sina bemödanden åt uttänkandet af sådana politiska kombinationer och öfverenskommelser mellan de olika staterna, att derigenom den eviga freden skulle blifva betryggad. I den antika verlden var det Seneca, under medeltiden Dante hvilka drömt om möjligheten af evig fred; renaissancens och reformationstidehvarfvets utopia-litteratur går i samma riktning. Till ämne för allvarligt tankeutbyte gjordes frågan egentligen först år 1713, omedelbart efter fredsslutet i Utrecht, genom den bekante franske skriftställaren abbe de S:t Pierre. Af-hans många arbeten är Projet de paixz perpetuelle det enda som ännu ihågkommes at efterverlden, hvilken knappt mera minnes att abben är 1718 blifvit utesluten rån franska akademien, emedan khan haft mod att neka Ludvig XIV rättighet att kallas den store. Den aflidne regenten, menade han, må benämnas den mäktige, eller deo fruktade, men aldrig den store, ty makt och storhet få icke förblandas. Af de 48 år Ludvig sjelf fört spiran, påminner abben, hafva 29 förlupit i krig, och under denna tid har Frankrike på slagfältet förlorat 1,160,000 man — obetäknadt officerarne — och för sin ryktbarhet utgifvit 1450 millioner livres, oberoende af-.de i öfrigt genom allehanda misshushållniog och dåraktigheter ådragna skulderna. Finves det någon med makt sammanhängande storhet, är det blott då makten användes på ett för menskligheten välgörande sätt. Abbe de S:t Pierre tycker sig icke bättre kunna förorda sitt förslag till en allmän och beständig fred, än genom att påminna om konung Henrik IV:s plan att, till motarbetande at Habsburgska busets öfvervigt, opprätta i Europa ett samfund af förbundsstater, deruti en genom gemensamt ombudsmannaval sammansatt högsta domstol egde att slita alla möjliga tvister mellan staterna, hvilka, för att endast stå uti rent politiska förhållanden till hvarandra, samt och synnerlige skulle bevilja frihet åt alla kristna bekännelser. För hans samtid var emellertid abbens förslag icke så mevident., som ban tyckte det böra vara, utan stämplades som en hedersmans välmenta dröm. Voltaire, som var personligen bekant med abbe de S:t Pierre, ansåg en evig fred vara ännu mera omöjlig än ett universalspråk, så omöjlig. som att vilja hindra vargar från att förgripa sig på de värnlösa fåren. Tanken upptogs emellertid ånyo och förfäktades, år 1795, i en särskild skrift af den store filosofen Immanuel Kant. Författaren redogör för grundtankarne i Kants märkliga skrift Zum ewigen Friede samt för den med hovom samtidige engelske tänkarens Jeremy Benthams betraktelser öfver samma ämne. Uppsatsen afslutas med några anmärkningar angående de ekonomiska intressenas betydelse i och för möjliggörandet af den eviga freden. Industriens och handelns utveckling åtföljes ej blott af innerligare vexelverkan mellan. folken, nedrifvande fördomens och sjelfviskhetens skrankor, slutande otaliga band af ömsesidighet i materiella och intellektuella behofver, utan kallar derjemte till lif de för krigets upphörande måhända vigtigaste faktorer. Vårt tidehvarfs ekonomiska törkofran sarsmanfaller med en den mest djupgående omgestaltning af hela det sociala lifvet. I det arbetet dag för dag träder mera i förgrunden på historiens skådeplats, antaga ock arbetarnes egna intressen-och deras betydelse för samhällslifvet en sådan karakter, att vapenyrket småningow sjunker i anseende. Hafva de ordnade egendomstörhållandena och välståndet nått sin fulla höjd, då är den eviga freden i verkligheten så gifven, som densamma numera. redan är ett gifvet önskningsmål för hvarje sansadt och om grundvilkoren för en rättsenlig mensklig samlefnaddklart medvetet sinne. Den närmast följande uppsatsen i häftet redogör för De nyoste forskningarne rörande den skondinaviska odlingens .ursprung. Framtidens läsare få här göra bekantskap med en författarinna — fröken E. Ch. Brag — som synes jutaga ett mycket framstående rum bland vårt lands tyvärr ej särdeles talrika qvinliga idkare af vetenskapen. Fröken Brags uppsats vitnar om en högst aktningsvärd sakkännedom samt förmåga af klar och koncis framställning. Den torde utgöra den fullständigaste skildring af den nordiska fornforskningens historiska utveckling, som bitVe blifvit framlagd inför svenska allmäneten. Såsom den danska arkeologiens fader kan konferensrådet C. J. Thomsen med allt skäl betraktas. Hvad han uträttat är högst betydligt. Före hans uppträdande funnos i Danmark inga arkeologer utan blott samlare, men nu är den förkistoriska : fornforskningen en af de vetenskaper som idkas med mesta framgång i detta vårt brödraland och alla: dess idkare ärn att anse som Thomegeng Jlär-: