Aftonbladet – 29 september 1870, sida 3

fOFr all Hlauda bort det som missvamde np0, nom. När alla våra folkskolor,, sade jag, ; Ikommit till den utveckling som t. ex. på Finspång och, såsom jag äfven tror, på detta I bruk, ty båda hafva samma egare; och då vi sedan få folkhögskolor i gång i de tätast befolkade trakterna... ) Folkhögskolor... folk-hög-skolor. Jag känIner icke hvad det namnet betecknar; men jag Janar lätt att det betyder någon kulmination Jaf galenskapen. Ni är troligtvis mycket ung, I min herre, och har föga erfarenhet af hvad Jondt folkskolorna allaredan vållat. Ni känner dock kanske det klsssiska ordet: sAudax omnia perpeti Gens humana ruit per vetitum nefas., Jag älskar nu icke klassiska citater; men tyckte mig dock icke böra lemna saken allIdeles obesvarad, hvarföre jag androg det gamla I horatianska: Vitils netno sine nascitur. Jag har nu det felet att nitälska för just I dessa folkskolor, hvilkas sträfvanden ni rent Jaf stämplar som ett vetitum nefas. Låt oss derföre tala om något annat! Nu framträdde någonting raera gentlemanartadt hos min vis-å-vis. Jag har icke velat säga er något obehagligt eller sårande, försäkrade han. Men då jag märker attni icke är obekant med klassisk bildning, förvånar det mig att bi kan vara så anstucken som ni är af dessa den nya tidens hugskott. Den klassiska andan är aristokratisk. Odi profanum vulgus et arceo, det är mitt valspråk. Bildningen förfaller, om den skall plottras ut till alla, Och arbvötaren och bonden, förledda att emaka på vetandets kart, ty mera kan ej komma på deras lott, bli odngliga i sitt kall; och dermed står landets ruin för dörren. N Ni dömer strängt, herre, sade jag. Låt oss tänka css, att ni vore på slätten här nedanför Åby. Autag, att vi två vore jemnåriga och hade lekt samman från barnaåldren, men ni vore drängens son och jag husbondens. Hur skulle det väl då kännas bos eder, när tanke och förstånd började att vakna, att se mig få utveckla och förkofra minga själsanlag mednn tii sjelf vore tvungen att qväfva edra? Jag tror... Herre! Ni kan icke lefva i okunnighet om, att i vårt land står det genom statens försorg öppet äfven för de ringaste att uppnå l till och med de högsta lärdomsgrader. Se deremot på Enagland... Just denna omständighet är den allmänna bildningens arffiende. De högsta lärdomsgraderna och den långa vägen till denna har i frätt upp hvarje tenke på de bundratusenden eller millioner individer, som, utan attj kunna släcka sin själs begär efter vetande: redan vid det tolfte eller trettonde året, då; folkskolan gjort sin gerning, dock icke hvarken genom anlag eller ekonomiska förhållanden känna sig i stånd att sträfva efter dessa! högsta graderna. Och värst af allt! Många i bland dessa, som aldrig bort blifva annat än ; dovgliga bondemän, lockas af ett helt naturligt behof af några jinsigter ända upp till universitetet, der de aldrig känna sig hamtrefna, men derifrån de dock måste skaffa sig en orlofssedel till kyrkans aller statens tjenst. Ni bar nu sjelf bevisat folkskolans förderflighet. Det är hon, som väckt detta begär efter vetande, som redan betänkligt fräter både på statens rcedel och på folkets verkliga lycka, som består uti att få lefva i lugn. Och mörker? — Icke sannt! Nu skall jag upptaga ett af edra förra argumenter, hvilket jag icke glömt, ehuru jag hittills lemnat obesvaradt. Vetandets kart, hvad menar ni med detta uttryck ?. Naturligtvis ett omoget, ofullgånget vetapde. Ä När är då någons vetande moget eller färdigt ? Naturligtvis när det uppnått en afslutningspunkt så att det utgör något afrundadt helt, vilket jag anser omöjligt för folkskolan att ernå annat än skenbart, blott i det yttre. Ty jast uti bestämmandet af hvar slutpunkten är för hennes pensum ligger något konventionelt, som kommer att rubbas tid efter annan. Denpna eder sats skrifver jag helt och hållet under. Folkskolan kan icke meddela ens arbetaren eller bonden en för hans ställning lämpligt afslutad bildning. Men detta är heller icke hennes uppgift — Just derigenom att hon lemnar ifrån sig individen ärnu som ett barn, tillkännagifver hon ju, att det icke varit hennes sak att vägleda honom tillsvar på de frågor, som först med den mognare åldren uppstå hos menniskan. Hon ger blott det allraspareammaste och mest oundgängliga grunålaget. Längre har hon, åtminstone änpu, icke heonit i sin utveckling. — Men säg mig, hvar fiover ni verkligen i bildningens verid en slutpunkt och något afslutadt. Hvarj2 akademisk examen, ja redan hvarje klassexamen i elemeotarläroverken... Och detta kan vara edert verkliga allvar! — Dock, ni kan hatva rätt! Erfarenheten visar i! verkligen, att de fleste, som tagit en examen, betraktat densamma såsom en slutpunkt för sig, itby att de ofvanpå densamma aldrig vi16 dare lärt sig något nytt. id s a Il f MM rn Ar AR rr AL NV TT Z.AAf det mest aktningsvärda skäl. De hafva kommit i staters och kyrkans tjenst, och! mängfalden af deras göromål förbjuder dem att egna någon tid åt sig sjelfva. Ni har rätt. Jag känner sådana. Men de utgöra icke en ibland tio af examinerade. !f Jag vill gifva allom rättvisa. Derföre säger jag om mitt påståenda: da utgöra: icke ens ibland tio af examinerade; men jag tillfogar! också, att anordniogen at hela värt lärdomsväsende gjort allt, som det göra kuvonat, attit hos de nio dräsa den lefvande, vakna andan, om någon sådan någonsin hos dem funnits. Exempel äro icke bevis; men ett faktom står dock fast, att då Sveriges examensvässnde li! icke var hälrteu så utbildadt som nu, framlyste snilirika män på de lärda bano:na,l: gamla magistrar, sextioåringar, hade lifligare både kropp och tankar än trettioåringar nu, och de lärdas skuldsättningssystem, eharu då! för tiden högt beklagadt, varen småsak emot: hvad det pu är j Ni är pessimist. N N i er, att den är en narr,::