Aftonbladet – 28 september 1870, sida 2

präglades i mitt minne, så att jag ännu tycker mig se de djerfva sprången på osadlad häst, en serie af hopp hit och dit, fram och tillbaka, under det ryttaren befann sig på alla möjliga delar af hästens kropp, utom öronen och svansen, ja, jag tror verkligen att han en eller ett par gånger red omkring banan, bängande med armar och ben lindade om djurets hals. Och de komiskt uppträdande mulåsnorna! huru förträffliga med deras envishet! Fullkomligt spaka och lydiga, ända tills någon af åskådarne på begäran försökte att sätta sig på deras rygg, då de genast med en behändig manöver läto honom förödmjukad bita i sågspånen. En enda lyckades — en yngling i ridknektskostym — som efter flera misslyckade försök, slutligen red på åsnan omkring banan, hvarpå följde stort jubel trån galleriet öfver att vårt parti vonnit seger. För min del tviflar jag visserligen något, ty jag såg i nästa nummer stort hippo-dramatiskt skådespel, kalladt Dick Tarpins ridt till York, just samma lofvande rödhåriga ungdom, ehuru ej klädd som ridknekt från det nittonde seklet, utan som rötvare från det sjuttonde, och tyglande en vacker brun häst lika skickligt, som han gjorde med den envisa åsnan? Denna ridt till York! mina unga vänner minvas den ännv, och förklara att Robson sjelf ej kunnat epela Dick Tarpin bättre. Och svarta Betty sedav, huro lydigt hon utförde sin roll! Det sätt hvarpå hon följde sin herres befallningar, hoppade öfver slagbommen, återvände inom banan — förestäldes vara nära York — med sidorna drypande at skum (eller krita) drack ur bränvinet och åt af den rå biffsteken var nästan rörande. När hon slutligen med en beundran värd härmning af Ån döende, sjönk ned, och Dick med ett förtviladt försök att lifva henne slår