Aftonbladet – 28 september 1870, sida 2

STOCKHOLM den 28 Sept. I Ännu ega vi ioga underrättelser, öghade att förklara motsägelsen mellan de franska och tyska uppgifterna om akledbitgån tulj fredsunderhandlingatäss arorytande. Det bestämda sätt, hvarpå regeringen i Tours i sin proklamation af den 24:e förklarar, att man från preussisk sida fordrat Uppgifvandet af Strasbourg, Toul och Mont Valsrien sår vilkor för ett vapenstillestånd, ger dock anledning att trö alt sadana vilkor verkligen blifvit framställda, om man än efteråt finner lämpligt att ge sakerna ett annat utseende. Flera omständigheter tala också för, att mån å preussisk sida ej haft allvåt med de öppnade underhandlingårnba, utan endast för skam skull, för att ej allt för mycket blotta sig i Europas ögon, beviljat Jules Favres begäran om ett samtal. Sjelfva Times, eljest så Heväget att betrakta hr von Bismarckå göranden och låtanden i deh bästa dager, kan sålunda. kl undgå att förundra sig öfver, att den tyske förbundskanslern användt de båda dagarna, hvarunder konferenserna egde rum oteslotande till diskuterande af formfrågan om den provisoriska regeringebs kotipetens och sättet för ratificerandet al ett blifvande fredsfördrag. Tidningen drar häraf den slutsatsen, att hr von Bismarck med flit undvikit att inlåta sig på en diskussion öm preliminärerna, antingen derför att han och Kanå hazre vilja ha Paris i sina händer för att kunna gitva större eftertryck åt sina fordringar eller derför, att man i det tyska högGvarteret ännu ej är fullt ense om beskaffenheten och omfånget af desawma. Att Times ej har så orätt i fin senare förmodan, gynes af uttalanden öch meddelanden från den tyska sidan, som blifva allt talrikare. Inom sjelfva arimön skall till och med, om man får tro en korrespondent från tyska högqvarteret i Rheims till Neue Frei Presse, ej saknas röster, som anse, att intåget i Paris ipgalunda är nödvändigt för afslutandet at en ärofull fred. Antalet af dem som så tänka., säger korrespondenten, växer med hvarje dag, isynnerhet som det blir allt tydligare att ett sådant intåg ej skall så lätt försiggå. Underrättelserna trån Tyskland om Napoleons egendomliga behandling och de der med i samband stående officiösa utgjutelserna om det rättsliga fortfarandet af hans regering ha äfven i detta hänseende ätöfvat stort inflytande, i det de stärkt fredspartiet inom armån. Äfven kronprinsen skall vara mycket förstämd öfver denna de officiösas hållning, som, säges han ha yttrat, skall fläcka segrens moraliska betydelse. Han lärer äfven hos konungen yrkat på att man skall visa den republikanska regeringen en tillmötesgående hållning.o Att under mötet mellan Bismarck och Favre fråga verkligen blifvit väckt om uppgifvande af ett eller flera af Paris fästen, synes bekräfta sig deraf, att man i London redan den 23:e hade sig bekant att ett sådant yrkande blifvit framstäldt. Ett telegram från London af samma dag till en Wientidning berättar nvemligen, att Bismarck förklarat Jules Favre att han vore benägen att underhandla med den nuvarande regeriogen, under förbehåll af ratifikation af en konstituerande församling, om Paris fästen öfverlemnades åt de tyska armåerna. Ett annat telegram till samma tidning, Neue Freie Presse, bekräftar att kompetensfrågan af Bismarck framhållits på ett sätt, som visade att han ej var synnerligt angelägen att komma till sjelfva hufvudsakten. Han vore visserligen, hade han sagt, långt ifrån att vilja blanda sig iinre franska frågor, mea han måste dock förbehålla sig sin rätt att pröfva underhandlarens fullmakt. Han hade under gången af samtalet föreslagit att inkalla senaten och lagstiftande kåren, hvilket Jules Favre naturligtvis förklarat omöjligt. Om huru härmed i sjelfva verket förhåller sig skola vi för öfrigt snart få tillförlitligt besked. Jaoles Favre har nemligen sjelf afgifvit en berätteise om förloppet af konferensen, som ej ens motståndaren kan frånkänna prägeln af sträfvande efter sanningsenlighet. Vi berättade för pågra dagar sedan, att en af det tyska demokwtiska partiets förnämsta och mest ansedda män dr Johann Jacoby i Königberg blifvit af de militära myndigheterna arresterad, emedan han på ett offentligt möte inom det dervarande folkpartiet, uttalat sig emot de tyska anspråken på Elsass och Lothringen. Denna åtgärd, som föröfrigt står i full öfverensstämmelse med hvad dessa auktoriteter tillåtit sig på andra ställen mot dem som våga tala ett moderationens ord, har dock synts den nationalliberala pressen väl stark. Flera af partiets tidningar, såsom Nationalzeitung och Kölnische Zeilung, uttala sig i starkt ogillande ord om åtgärden, som för öfrigt i alla liberala kretsar synes ha gjort ett högst pinsamt intryck och väckt onda aningar, Man tänker säkerligen på många håll hvad Neue Freie Presse med anledning af denna tilldragelse öppet utsäger. Vi veta väl,, yttrar tidningen, att det ander de nuvarande förhållandena i Preussen ges få personer och få tidningar, som anse det lämpligt och patriotiskt att ogilla ett dylikt ingripande af det militäriska godtycket i medborgarnes politiska rättigheter. Afven vi tro ej att ett brännmärkande af detta förfarande skall ha något praktiskt resultat; men det får dock ej hindra oss att framlägga dylika förfärliga rättskränkningar och bedöma dem efter sitt värde och sin betydelse. Om den behandling Jacoby nyligen rönt i Königsberg är en uppenbarelse af den ande som hädanefter skall råda i Tyskland, då skall man måhända kunna säga, att bonapartismens nederlag och den bestraffning Frankrike nu undergår gjort Tyskland några qvadratmil större och fört den tyska enheten några steg framåt, men man skall också vara berättigad att tillägga, att den tyska fribetens sista timme för en lång tid slagit. Dr Johann Jacoby, yttrar samma tidning, är ingen politiker af vanliot slag. I faits