Aftonbladet – 26 september 1870, sida 3

At å tem löne 4 ms fa SL OR blad jag nu skrifvit skola endast då fullständigt hafva nått sitt mål, om de föranleda, en dylik framställning af åsigter — gjörd från ef atåndpräkt: Renäns svar. Min herre! Lärde mästare! Midt tnder detta rasande af afgrundens makter ha edra höga och filosofiska ord kommit, till oss som ett fredsbudskap: De -ha varit öss öd slör tröst, isynnerhet mig; som har Tyskland att tacka för det söm är mig kärast, min filosofi, jag vore färdig att säga min religion. Jag befann mig på S:t Sulpices seminarium, då jag 1843 genom Herder och Göthe började lära känna Tyskland. Jag trodde ihis inträda i ett jempel, och från denna stund föreföll mig ällt söm jag dittills ansett för en gudomen värdig prakt söil gulnade och skrynklade pappersblommor. Också har, som jag vid fiendtligheternas förita ttbrott skref till er, detta krig uppfyllt mig med smärta, först Och frätbst på prond af de förfärliga olyckor det måste föra me sig, och vidare i följd af det hat och de vilseledande omdömen det skall utbreda och den skada det skall göra sanningens framåtskridande, Verldens stora ölyCka äf; ast Franks rike ej förstår Tyskland och att Tysklan ej förstår Frankrike: detta missförstånd skall endast förvärras. Mån bekämparfanatismen epdast med en :motsatt fanatism; efter kriget skola vi befinna öss atisigte mot ansigte med Hufrtiden sdm af passionen blifvit trånga, söm skola ha svårt ätt tillegha sig värt fria och klarsynta lugn. Edra åsigter om den tyska enhetens utvecklingshistoria äro fullkomligt riktiga. I det ögonblick jag mottog det nunimer af Augsburger Allgem. Zeitung som innehöll ert vackra bref var jag jäst sysselsatt att för Revug des dets möndes skrifva en artikel, som skäll utkomna i dagarne och der jag uttalade åsigter lika edra. Det är klatt att så snart man förkastat den dynastiska legimitetens princip det för bestämmandet af stäternas territoriella gränser ej längre ges någon annan grund än nationaliteternas, det vill säga de af befolknivgarnes ursprung, bistoria och fria vilja bestämda naturliga gruppernas rätt. Men om det ges en nätionalitet som har en klar och tydlig rätt att existera hela sin sjelfständighet, är det visserligen den tyska nationaliteten. Tyskland har den bästa natiovella rättstitel, jag menar en historisk roll af första betydelse; en själ, en itteratur, män med. snille, en egendomlig uppjattning af de gudomliga och menskliga tinsen; Tyskland har genomfört de nyare tidernas vigtigaste revolution, reformationen. Dessutom har Tyskland sedan ett sekel framoragt en af de skönaste intellektuella utveckingar som någonsin funnits, en utveckling som, om jag så får uttrycka mig, ökat menpiskoanden med en: grad mera i djup och omfattning, så att de som ej deltagit i denna nya kultur förhålla sig till dem som genomgätt henne som en person hvilken at matematiken endast känner elementerna förhåller sig till den som är förtrogen med differentialkalkylen. Att en så stor intellektuel kraft, förenad med så mycket sedligt allvar, -skulle frambringa en motsvarande politisk rörelse, att len tyska nationen skulle kallas att i den yttre, materiella och praktiska verlden intaga ett rum motsvarande det hon innehade andens var tydligt för hvarje insigtsfall person som ej var förblindad af slentrian och ytliga förutfattade meningar. Det berättigade i Tysklands önsknoiogar ökades deraf att bebofvet af enhet der var ett försigtighetsmått rättfärdigadt af det första kejsardömets beklagliga galenskaper, galenskaper som upplysta fransmän fördöma lika mycket som tyskarna, men mot hvilkas återkomst det var så mycket klokare att försäkra sig som vissa personer ännu med mycket lättsinne upphöja dessa minnen. Det var derför natärligt att vi — jag taar här som språkrör för en liten grupp af verkliga liberala — att vi, säger jag, 1866 skulle med stor glädje mottaga förebudet tillkonstituerandetaf ett Tyskland som makt af örsta ordningen. Dermed dock ej sagdt att det var oss mera angenämt än eder att se denna stora och lyckliga händelse förverkigad af den preussiska armån. Ni bar bättre in någon visat huru långt Preussen är ifrån att vara detsamma som Tyskland. Men lika odt, vi hade idetta afseende en tanke, som ag tror att ni delar, den att den tyska enheten, efter att ha blifvit skapad af Preussen, skulle uppsluka Preussen, i öfverensstämmelse med den allmänna lag som gör att jästen försvinner i degen som han bragt jäsning. Denna spotska och misstänksamma pedantism, som stundom misshagar oss hos Preussen, sågo vi sålunda småningom undanträvgas och afgjordt efterträdas at den tyska andan med dess underbara omtattning blick, dess poetiska och filosofiska sträfvanden. — Det våra liberala instinkter töga tilltalande i ett feodalt, mycket litet parlamentariskt land, som beherrskas af en liten adel, anstucken at en trång ortodoxi och full af fördomar, glömde vi som ni sjelf glömmer det för att i en spar framtid endast se Tyskland, det vill säga en stor liberal nation som var ämnad att töra de politiska, religiösa och sociala frågorna ett afgörande steg framåt och måhända törverkliga hvad vi velat göra i Fraovkrike, ehuru hittills utan att lyckas: en rationel organisation af staten. Hvad är orsaken att dessa drömmar blifvit svikna, att de lemnat um för den bittraste verklighet?. Jag har i uppsatsen i Revue des deux Mondes framlagt mina åsig ter i denna punkt. Jag återger dem här i