Aftonbladet – 26 september 1870, sida 3

Strauss och Renan om förhållanden mellan Tystland uch Frauvkrike, Vi afbröto Strauss bref efter skildringen af de händelser som följde på Sadova. Vi meddela nu slutet: Behöfver jag väl säga er, högtätade herre; alt jag ingalunda misskänner den franska nationens. många goda egenskaper, att jag i henne ser en väsentlig och oundgänglig medlem af den europeiska familjen — ett välgörande jäsningsämne i massan? Nej, i sanniog lika litet som ni sjelf behöfver försäkra mig om er välvilliga opartiskhet i förhållande tillstyska nationen. Men nationer likasom individer hafva sina brister, och våra båda nationer hafva sedan århundraden mottagit en mycket olika eller rättare sagdt helt och hållet olika uppföstran. Vi hafvai olyckans och vanärans kända skola, der vanligen edra landsmän varit våra föga öfverseende läromästare, . lärt att erkänna våra väsentliga och ärfda fel, våra drömmerier, vår långsamhet och framför allt vår brist på enhet. Vi hafva lärt att känna dem för hvad de äro, hinder för vår nationella lycka. Vi hafva kommit till besinning. Vi hafva känppat mot våra fel och försökt att alltmera frigöra oss från dem. Frankrikes nationallyten deremot hafva underhållits af en följd af franska farstar. De hafva blifvit smekta af framgången, och olyckan har icke kunnat utplåna dem. Sträfvandet efter glans och ära, begäret att lysa, icke genom det lugna arbetet inom landet, utan genom äfventyrliga företag i utlandet, det förmätna anspråket att gå i spetsen för civilisationen, benägenheten att göra sig till förmyndare för andra nationer och låta tjena sig af dem — dessa lyten, som. ligga i det franska lynnet likasom de förutnämnda i det tyska, hafva med så mycken omsorg blifvit närda af Ludvig XIV, af den förste Napoleon och af den, som, jag hoppas det, skall blitva den siste, att nationens karakter deraf på, det allvarsammaste sätt blifvit anstucken. Åran isynnerhet, som ännu för icke längesedan en af edra ministrar källade det första ord i franska språket, är tvärtom det sämsta och förderfligaste, och nationen skulle göra väl uti att för en tid stryka ut det ur sin ordbok. År det icke i sjelfva verket den guldkalf, inför hvilken hon sedan århundraden dansat, den Moloch, åt hvilken hon offrat och ännu offrar så många tusen af sina egna och närgränsande nationers söner, det -irrsken, som alltid vetat draga henne från arbetets blomstrande fält för att föra henne i öknen och ofta till afrundens rand? Och under det de fordne berrskarne, isynnerhet Napoleon TI, sjelfve besatte af denve nationaldemon, voro till en viss grad naiva i sina orättvisa krig, är det, som drifver den nuvarande Najoleon att oupphörligt sporra nationens lust för glans, ära och eröfniogar, den medvetna och raffinerade planen att vilseföra nationen till förmån för den kalla egoismens beräkningar och vända henues uppmärksamhet ifrån det inre moraliska och politiska förfallet. Detta konstgrepp har lyckats honom mot Ryssland på Krim, mot Österrike i Italien. I Mexiko led ban ett betydelsefullt afbräck. I förhållande till Prebssen har han försummat det rätta ögonblicket. TI början af detta är kunde man tro, att han allvarsamt tänkte på att ändra system och vända sig till inre reformer i riktning åt förnuttig frihet. Man kunde tro det ända tilldess anlitandet af plebiscitet lärde hela verlden att Napoleon IIT förblifvit densamme, Från denna stund var allt att frakta för Tyskland — allt att frukta, eller rättare sagdt allt att höppas.