tion. Jag har aldrig sett någon patient, hvars tålamod kan jemföras med marskalkens. Han har legat åtta dagar i samma ställning utan att röra sig och utan att man kunnat bädda hans säng under honom, men icke en klagan har kommit öfver hans läppar. Man kan förbinda honom, man kan skära uti eller sondera det förfärliga såret, som går tvärsöfver höften och som är så djupt, att ett tio års barn kan lägga sin knotna hand deruti, och han uppger icke så mycket som en suck en gång. Hvad man än ger honom, hvad man än gör med honom, säger hand aldrig annat än tack, kära syster,. Aldrig hör man honom klaga öfver orsakerna till vår olycka. Han har gjort sitt bästa, och han tror, att alla ha handlat på samma sätt. Så snart han utan alltför stora olägenheter kan utstå en resas besvärligheter, är det hans fasta beslut att stöta till sina krigskamrater i Tyskland. Bazeilles uppbrännande. En korrespondent till. Peuple Frangais, som skrifver från Sedan den 11 dennes, bekräftar hvad vi i går berättade om denna illbragd. Vi återgifva ur hans bref: Jag har under de två sista månaderna gett många rysliga scener, men jag kunde dock icke återhålla mina tårar, då jag gick genom de öde gatornå, hvilkas hus voro så fullständigt förstörda, att man måste bryta ned qvarlefvorna innan man kan återuppbygga dem. Det var kyrkan som blef skådeplatsen för det afskyvärda drama, hvari 80 personer, gubbar, gvinnor och barn blefvo lefvande innebrända. Af hela kyrkan återstod endast porten, emedan de preussiska soldaterna, under det att de olyckliga innebrändes, höllo sig framför densamma för att hindra dem från att komma vat. Jag såg de förkolnade bjelkarne och de svärtade murarne; till hvilka rysliga scener hafva dessa icke varit vitnesbörd, och hvilken penna skall kunna beskrifva dem? Förbannelse öfver dessa hjertlösa preussare, hvilka äro döfva för stackars små barns och olyckliga qvinnors böner! Då jag såg denna kyrka, som var så fullständigt förstörd, att till och med chorets jerngaller hade smält, kom jag på den tankon, bura det hade varit möjligt för preussarne att åstadkomma en så ohygglig förstöring, och det finnes blott en enda antaglig förklaringsgrund. De måste hafva hopat torrt bränsle och ris vid alla fönstren och på en gång stuckit eld derpå från alla båll. Samma förfaringssätt har tvifvelsutan blifvit följdt med afseende husen, ty det är omöjligt att skrifva en så ullkomlig ödeläggelse på granaternas räkning. Jag har i Wissembourg ooh Froschwiller samt på många andra ställen sett hus genomborrade af granater, men jag har aldrig skådat något som kunde jemnföras med det, som jag såg i Bazeilles. Jag eger för öfrigt bevis på denna förfärliga ogerning, hvilga förtjena att ihågkommas; de härflyta från en bairare, majoren grefve von Baden. Denne officer har i ett samtal med hr de Mont; ommery, af hvilken jag hört det, sagt, att man änge haft behof af att Btatuera ett fruktansvärdt exempel, att man verkligen hade stuckit eld på husen i Bazeilles, och att man på en gång hade skjutit 60 personer bland dessa två guinnor. Något annat visste han icke om tillåvagelserna i Bazeilles, Man fäste hsas jppmärksamhet på huru ologiskt preussarnes handlidgssätt var, ty ehuru man föregaf, att man ville statuera ett oexompel, hade man dock sökt att dölja det som skett. ja, de flesta preussiska officerare Vill och med beständigt förnekat hvad man verättat om Bazeilles öde. Till hvad nytta och för hvem skulle också det föregifna exempiet vara? Den baierska officeren medgaf slutligen, att armåns chefer blygdes öfver hvad som händt, och att de dolde det så mycket som möjligt för Europa. Presten i Bazeilles, en värdig andans man, hvilken undkom liksom genom ett underverk, men som förlorade allt, till och med ett bibliotek, med hvars hopbringande han varit sysselsatt i 25 år, har också lemnat några upplysningar af mycket intresse. Han har förklarat, att den förevändning, som mordbrännarne begagnat, nemligen att befolkningen skulle hafva skjutit på de fiendtliga trupperna, saknade all grund. Sanna förhållandet är, att marininfanteriet och mitrailleuserna dödat en mängd preussare i Bazeilles; befolkningen hade deremot alldeles icke deltagit i striden. Dagen före slaget hade presten, mairen och hans biträden sammankallat de mest ansedda invånarne och, med afseende på qvinnor och barn, uppmanat dem att icke skjuta på fienden. Denna uppmahbing gillades enhälligt, och man handlade derefter. Endast mobilgardet rep till vapen, som dess pligt var. För att göra förbrytelsen fullständig, nedsattes en krigsrätt dagen efter det första blodbadet, och här blefvo presten, mairen och hans biträden dömda att skjutas, emedan de skulle hafva uppmanat befolkningen att försvara sig. Den olycklige Ppresten undkom exekutionen, men om han någonsin råkar i preussarnes våld, skall han knappast komma lefvande från dem. Barbarerna hafva trott sig kunna dölja sin vanhederliga andling för Europa och för den civiliserade verlden, men det skall icke lyckas dem. Uppmärksamheten är nu riktad på dessa tilldragelser, och hvar och en kan, genom att, vända sig till pålitliga och authentiska källor komma till kunskap om alla enskildheter. Bismarck om franska krigföringen. I en korrespondens från Bouillon till Journal des Debats, läses: Unaer de dygn, som Bismarck tillbragte i Rethel, talade han mycket med sina värdar och med deras vänner. Jag skall här meddela hvad jag varit i tillfälle att auppteckna efter ett af dessa samtal, hvarander man gick öfver ifrån det ena till det andra. Bismarck förklarade utesbutande den franska härens nederlag af anförarnes oduglighet, hvilken, sade han, endast kan jemföras med deras sädebuds oduglighet. Och här kom såsom parentes: Benedetti vistades mycket längei Tyskland, men han lärde sig icke ens tyska. När jag skickades till Frankrike oc! Ryssland, tog jag deremot enast lärare i franska och ryska, för att sjelf kunna sätta mig in iförhållandena. ... Edra generaler hafva icke förstått följa med de militära framstegen. Soldaterna slogos alltid, väl, särdeles vid Gravelotte. Vid Sedan företogo två chasseur-regementen ett beund.ransvärdt inhugg. Ehura de reducerades till ett hundra man, trängde de igenom den preussiska hären. Den franska hären lät alltid öfverraska sig och hade ingen disciplin. I Saarbräcken t. ex. trängde sig soldater utan vapen och officerare ständigt in till staden och äto taga sig till fåvga. Vid Beaumont lät eder här likaledes öfverraska sig, och hvad värre är, af artilleriet. Vid Sedan lät den åter öfverraska sig, och vi trängde dem efter tre slag in i staden der den var inspär. rad och i värt våld, Mao Mahon blef sårad i låret, när han steg till häst. Der fanns intet kommando mer, ingen för att aflösa hovom. Man talar om att kapitulera. Kommendanten i citadellet vill sätta sig deremot, och vi börja bombardera. Kejsaren talar då om att gifva sig och anmodar mig om en sammankomst, Jag kunde icke komma ifrån min förvåning; jag trodde, att kejsaren hade ata rt att angrann — omntoenn fån 15 Le