Aftonbladet – 22 september 1870, sida 2

nan bättre, visare, starkare? Hör då, hvad don Heidelbergska professorn i historien säger om vår politik: Der fordom England låg, stirrar nu ett väldigt gap uti nationernas lif emot oss. Vi hade hoppats — och hvem, som har ett hjerta för frihet, skulle icke hafva hoppats det med oss? — att detta det parlamentariska lifvets fädernestand skuile hafva aktat sig för alla handelsnationers öde. Vi trodde, att de stora minnena om en ärofull historia, en politiskt uppfostrad adels visdom, ett fritt folks rättskänsla skulle hafva tienat såsom en skranka för den Manchbester-doktrin, som hotar att uttorka all tro på lifvets sedliga välgignelser. Men det tyckes vara ett gycklande bopp, ty ö-riket glider verkligen ned utför samma sluttning, på hvilken Cartbago och Holland förut fallit från sin höjd. När freden kommer, skall hela vida verldens förakt tynga på Englands skuldra såsom ett berg; och kanske skall en dag en medlidsam enropeisk kongress förklara det engelska ö-riket neutralt och sätta oceanensdrottning i ståvd att sälja sin flotta, såsom en onyttig leksak, åt den mestbjudande. Det är hårda ord att höra för ett folk, som blott är den andra. generationen efter Waterloo. Men kunna vi neka, att det ligger mycken sanning i denna föga smickrande bild? Vända vi oss till Frank: rike, så skola vi finna, att känslan emot oss är ännu bittrare. Man förebrår oss der, att vilugnt åse de olyckor, som drabba en bundsförvandt, Hvars vänskap vi gjorde 088 så mycket besvär att bevara så länge vi hade någon nytta deraf. Man påminner oss om den hjelp och det dragande, söm Frankrike visade oss, när-vi voro i nöd. Vår likgiltighet vid dess nuvarande ställning betraktas såsom en förnärmelse och som ett förräderi. Genom vår nuvarande politik hafva vi kullkastat hela det sista halfva århundradets verk. Vi hafva ånyo utsått det gamla häåtet emellan de båda länderna, hvilket vi inbillade oss hafva utsläckt genom hbandelstraktaten. Antiogen Frankrike går segerrikt ur striden, eller det dukar under, skall det hysa en lika bitter känsla emot England. Vi hafva med korslagda armar lugnt sett på, medan Frankrike var i dödskampenp. Vi bafva icke rört ett finger för dess skul, icke ens för att befria det från sönderstyckande. Isoleringens, egenkärlekens, der absoluta överksamhetens och likgiltighetens poli tik pjuter intet anseende hvarken hos Gud eller menniskör. Vi bafva utöfvat den, och hvad hafva vi vunnit på det? Huru mycket säkrare och ri kare äro vi? Vi hafva talat om fred både i tid och otid; vi hafva afväpnat oss och gjort vår fiendskap oskadlig; vi hafva fyllt verlden med yvårs predikningar om krigets syndighet och handelns välsignelser. Men huru mycket närmare hafva v kommit det tusenåriga riket derigenom, att vi he spått om det? Hvad annat har dena moraliska in: fiytelsen uträttat, än att göra oss föraktade verlden? Hvarföre förbindrade icke den moralisk: infiytelsen detta krig? Hvarföre försöker den icke hejda det? Hvad kan det gagna oss, att visjelfv hålla fred, när vi icke kunna få våra grannar at vara ense med oss deruti? Viäro nu hvarken re spekterade för vår styrka eller för vår öfverlägsn: moralitet. Vi hafva icke afväpnat någon med un dantag af oss sjelfva. Vi hafva icke gjort någr: proselyter, hvarken genom vår lära eller vår exempel. I stället för den kärlek och aktning, v borde hafva vunnit genom vår fördragsamhet och långmodighet, bafva vi blott väckt afsky och hat Manchester-skolan bar sjelf lärt oss, att den en: nationens väl äfven är den andras; att vi äro rik: i samma förhå!lande som våra grannar äro blom strande; att alla folk äro beroende af hvarandr: och att det ena folket icke kan lida utan att di andra äfven lida. Om det är sannt, så måste de: olycka, som drabbat Frankrike, äfven vara e1 olycka för England. Det kan icke i dag ligga vårt intresse, att se det alldeles ödelagdt, när de i går låg i vårt intresse, att det var rikt och väl mående. Dermed är non-interventionspolitiken re dan domfälld. Det är en politik, som hvarkei tjenar Gud eller Mammon, och den är dubbelt för derflig, dubbelt skamlig derför, att den hvarke; gifver ära eller fördel. Äfven från rent ekonomisl ståndpunkt är det klart, att vi måste vara till räckligt rustade för att göra krig onödiga. On vi äro anknutna till alla nationer genom våra in tressens band, kunna vi icke försvara, att vi se på och göra ingenting, Där två nationer förstöra hvar andra. Det gäller oss lika mycket som dem, ocl vi kunna icke underlåta att blanda oss deri. In terventionen är lika fullt vår pligt som vår rät! Det är en pligt, som England just i detta ögon blick icke kan undandraga sig utan att för allti beröfva sig allt afseende från den öfriga verlden sida, utan ätt uppoffra allt, som är mest dyrbar för en nation, dess ära såväl som dess intresser dess goda namn, dess makt, ja, sjelfva dess till Varo.