Aftonbladet – 20 september 1870, sida 3

DANMARK, Att icke alla i Kjöbenhavn betrakta franska republiken och dess provisoriska regering med så oblida ögon som danska Dagbladet, synes dels af åtskilliga artiklar i Heimdal, dels af ett bref till norska tidningen Bergensposten, eburaväl den entusiasm för den nya republiken, författaren till nämnde bref uttalar, icke torde delas af så många i den danska hufvudstaden. Efter att hafva yttrat sig i temligen skarpa ordalag om Napoleon, som, efter att hafva bragt Frankrike tillbranten af undergång, slutade sin bana med att gifva sig fången åt sitt lands dödsfiende hellre än att söka sin död i stridet, yttrar brefskrifvaren slutligen: Men lofvad vare Gud! det franska folket är större än sin forne herrskare. O, Europa, hemta lärdom af det skådespel, som nu ter sig för dig! Upphör en gång att håna de män, som i folkens frihet. se verldsutvecklingens mål. Se, nu är det desse föraktade repoblikanen scom skola göra det sista försöet att frälsa land och rike. Nu, då Kejsare och regering blåst bort som agnar för vinden, är det dock republiken, som är det enda hopp som återstår, det enda hoppet för Frankrike. . Hvilken makt skulle då icke reubliken:; haft, om hon i tid-blifvit försökt! ifve Gud, att det äpna måtte vara i tid! Vi få väl se, om det icke är Paris som skall rädda Frankrike, om det icke är republiken som skall krossa hvarje-preussare på Frankrikes jord! Det var dock klart, att endast republiken kunde föda den enighet som nu var nödvändig; det är dock klart att endast en republik kan föra den kamp för tillvaron, det förtviflade krig, det utrotningskrig som nu skall börja. Äfven här hemma -kan -man håna de män, hvilkas namn nu flyga kring verlden såsom Frankrikes enda räddning, emedan folket tror på dem. och på den sak för hvilken de alltid kämpat, och emedan de äro de enda, som kunna gifva signalen till en folkresning, hvilken kan, blifva en dödsengelns sång genom fiendernas härar. Man bar. kalat dessa män fosterlandsförrädare och fredsspostlar och beskyllt dem för att vilja öppna Paris portar för preusserkonupgens framrängande legioner; och nu hör hela den unIrande verlden, att först nu är Paris lugnt — föret nu. Alla hafva med en mun förlarat, att de vilja försvara staden eller berafvas under dess ruiner. O, att det måtte yckas dem att kämpa så länge, till dess folkesningen skapat en ny här! Ännu ärieke allt örbi. Ett krig sädant som Spaniens mot Vapoleon I skall kunna bringa det så långt ned preussarne, att de slutligen finna sin graf det främmande landet. Det skall blifva örfärliga tiog som vi nu få höra, men det innes ingen annan utväg. Himlen: vare lofrad, att det franska folket ännu icke öfverifvit sig sjelft! Himlen vare med detta folk! uefve republiken!