rskydd på en öppen plats midt i skogen, och de le KR joke utan svårighet, som infanteriet kunde bi ehållä fik Hosition. ID förstå, at . Snatt lät till och mtd ocheral Pouay förstå, at 11 det var hotiom omöjligt all långf8 hålla nt; Beda 0 hela det preussiska artillerigt koncentrerat gif c m på platön, söm fårädes af, dess projektiler. Den II tappre generalen förklaraGe äfvet, att ett återtåg åt höger öfver Illy vore omöjligt möt ön få betjdande styrka som den, hvilken stod emot honom. Den 12:te kåren på venstra flygeln försvarade -Isig med framgång. General Wimpffen, som då I ville begagna sig af den 12:te kårens framgångar le för att frigöra högra flygeln genom en kraftig offönsiv rörelse och kasta en del af den fiendtliga s Jarmön i Meuse, förstärkte geticeral 1.e Brun med vad han kunde detachera från 1:sta och 5:te örna: Ofverbefällafvaren hoppades genotå denna NI rörelse dessätom kunna bryta gig en väg mot Car I rignan och marschera till Möntihedy. Kl. !;41ät å ) ban tillställa kejsaren, som då befann sig i Sedan, ett bref, hvari han -bad denne komma till sina trupper, som skulle vara stolta öfver att bryta passage åt honom. Kejsaren kom icke, och då I general Wimpffen lät offensivrörelsen taga sin börIan; kagtade 10:te kåren (general Le Brun) fienden -Jöfver ändå... oa fo oc Olyckligtvis började 1:ä öch T:de kåren; som stannat qvar på platån för att bilda arriörgardet Bloch der anfollits af öfverlägsna krafter, i stället I för att följa anfallsrörelsen af den 12:te kären på vägen mellan det förskansade lägret och Gar renne-skogen, att efter hand närma sig Sctdan och i I slittade med att utbreda sig under citadellets kab CE noner. ön del inträngde. till och med i sjelfva staden, till hvilken mad kaft än oskickligheten att lemna portarne öppna. oa 11 General en ehef, som då medj sin stabl placeI rade sig framför de trupper, hvilka ännu ej voro ; under fästningen, störtade fram i 12:te kårens fotspår och klättrade öfver de höjder, som i öster . I dominerade Givonnevägen. Denna väg, som var belamrad med stängsel, häckar och parker, var I svår att passera, hvarför kolonnen vek in på en l vän åt Höger, hvarigenom den kom till BalanPorter. :) Klockan Hu hi 4. Kanske skulle denna röI relse, som väl sekutiderades af general Lebrun, i ännu kunnat lyckas, men i detta ögonblick kom en från kejsaren skickad adjutant, hvilken thödförde till general en chef ett bref, i hvilket suveI ränen underrättade den senare, att han låtit hissa Iden hvita flaggan på citadellet i Sedan, hvarjemte ,han anmodades att inställa elden samt börja inlata sig i underhandlingar med fienden. General Wimpffen atslog bestämdt detta uppdrag; en kejsaren lät åtet förnya sin enständiga J anhållan. Generalet afölvg ännti en gång, och i Istället för att låta elden upphöra beslöt han sig dför att göra en sista, en ytterlig ansträngning; hän Ibegaf sig åter in i staden för att kalla till sig alla de trupper, som der befunno sig. Vi lemnade general Wimpffen då han begaf sig in i staden för att sammankalla de trupper; som der fönnos bopade, i det hopp att ban skulle föra dem fram till understöd åt general Lebrun, kasta sig öfver Kåten på vetistta preussiska flygeln och öpppa åt sig en äg då Montmedy. lyckligtvis voro truppernåä älldeles uppgifna af trötthet, mätta på alla farliga äfventyr, tillintetgjorda af tre dagars marscher och strider, utan att de fått någon proviant. Utan att göra sig reda för den fara, som hotade dem genom att varå hopade i en stad, som var omöjlig att försvara och dominerad på alla sidot, vägrade största delen af folket att bege sig titom murarne. Knappast tvåtusen man följde generalen och svarade på hans högsintå vädjan; General Wimpffen satte sig då i spetsen för desså, jagade fienden från Balan och återtog byn. Naga tnobilgardister och några modiga invånare i Sedan hade förenat sig med dessa tvåtusen frivillige. etta blef den sista akten af striden. Generalen hade för litet folk för att försöka den enda möjliga reträtten, Då ban ej kunde komma fram till i2:te kåren, beslöt kan sig mot kl. 6 på aftonen att åter gå in i Sdan. Staden var öfverfull af packvagnar, hästar, folk, sårade, soldater af alla vapen. Cirkulationen var omöjlig. Ett allvarsamt anfall af preussatne, ett bombardement under några minuter, ok allt hade varit förloradt. Det var omöjligt att upplifva truppernas moral, än mer: general en chef erhöll den sorgliga vissheten, att det ej fanns lifsmedel för mer än en dag, att man ej mer egde någon ammunition-och ej kunde anskaffa någon ny. Alla vagnar med lifsmedel och ammunition hade 2 morgonen, då de första kanonskotten lossades, dragit sig tillbaka på Mezicres. Sådan var ställningen, då kejsaren egenhändigt skref till general Wimpffen, som till honom nyss insändt sin afskedsansökan, för att afslå den och besvärja honom att bibehålla kommandot. Ånyo blef ban enständigt uppmanad att intåta sig i underhandlingar med Moltke, som af konung Wilhelm var utsedd att bemedla kapitulationen. Det var lätt för generalen att inse, redan af de första orden, att preussiska öfverbefälbafvaren hade fullständig kätnedom om den franska armens olyckliga belägenhet. Grefte Moltke, som gjorde full rättvisa åt våra truppers utomordentliga tapperhet och medgaf att de 65—70,000 man af våra fyra kårer, som deltagit i bataljen vid Sedan, hade haft att föra mad 250,000 motståndare och som äfven bekräftade, att en ny preussisk armå hade inträdt i linien, förklarade att han ville bafva fulla garantier och att ban fordrade att fransmännen skulle gifva sig till krigsfångar. General Wimpffen ville ej gå in härpå och drög sig tillbaka. Han underrättades då, att påföljande morgon från kl. 9 skulle staden bli bombarderad, ifall ej till nämnde tid konventionen blifvit uppgjord och underteckpad. Den 2 September i daggryningen lät generalen kalla till sig kårcheferna och divisionsgeneralerna. Ett krigsråd egde rum. Fästningens tillgångar i lifamedel och ammunition blefvo angifna, och enhälligt förklarade krigsrådet, att det var absolut omöjligt att göra något annat än att underhandla med fienden. Ett protokoll blef genast uppsatt, Kl. 9I begaf sig general en chef till grefve Moltkes högqvarter, der han erhöll några jemkningar i de vilkor,-som i princip föreslagits af den preussiske öfverbefälhafvaren. . Man känner till konventionen eller rättare kapitulationen. I.korthet: i bataljen vid Sdan hatva 65—70,000 uttröttade fransmän kämpat mot 250,000 preussare, hafva fått 15—20,000 man försatta ur stridbart skick, och det är nu utom allt tvifvel, att på aftonen skulle en ny fiendtlig armå anländt till reträttlinierna, bållit fullständigt fast de franska trupperna, som voro inslutna i en fästning, som ej kunde försvaras, dominerad på alla håll, och detta under eldvid första fiendtliga handling från det mest fruktansvärda artilleri, som var uppstäldt i batteri på höjderna. Det var med krossadt bjerta, kan man förstå, som general Wimpffen, hvilken till följd af en förut inträffad motgång kommit att öfvertaga öfverbefälet, undertecknade den ödesdigra kapituJlationen. Frankrike, armån, den tappre och olycklige general Wimpffens vapenbröder, skola de fatta den bårda nödvändighet, hvari ödet försatt honom? Ingen lär väl kunna lasta honom för denna handling, som ej kunde undvikas utan att bereda en säker död åt 40—45,000 tappra soldater? Sjelf skyndade han att underrätta general Moltke derom, att ban ej ämnade skilja sitt öde från sina vapenbröders. Metz belägring. — -—-—r—— ——— rv mn Arnö RA ss —— MM BR Ö