Aftonbladet – 15 september 1870, sida 2

Men inte behöfver du be mig att jag skal! tiga, Clotnilde; du vet ju attjag aldrig brukar säga något till tant om dig. Ja, jag vet nog, att du ej med vett och vilja skulle säga något, men — ser du — da kunde ju så lätt komma att nämna något utan att tänka derpå. Ja, det är sant, ty om än jag inte skulle hafva sagt till tant, att han gick och promenerade med dig, så skulle det dock kunna hafva händt att, ifall jag nämnt det han reste i gär, jag på samma gång sagt att han tog afsked af oss. Ja, se det var just det jag var rädd för. Mamma har jua förbjudit mig att tala vid honom. Dock tror.jag, att hon en annan gång ej skulle brytt sig om, ifall-honendast fått veta, att han tog afsked af oss; mer nu, på några dagar, har hon varit så ond för allting... man hörde friherrinnans röst i nästa ram — Clothilde tillade hastigt hviskande: Hon är ond för att kammarjunkare Lejonborg oupphörligt är tillsammansred flickorna Nordenspe:z, under det han numera iote ens tyckes märka oss; och i dag skall han resa tillsammans med dem., Friherrinnan inträdde i detsamma och helsade de unga flickorna temligen surmulet: godmorgon.. Man tog plats kring frukostbordet. . Friherrinnan upptog och betraktade, under det bon drack sitt kaffe, några häfien af Modes Parisiennes, som, tillika med bret och tidningar, på morgonen anländt med posten, och hvilket allt kammarjungfrun lagt bredvid henne på bordet. Konversationen fördes nästan uteslutande af Lilian, ty Clothilde gaf endast då och då enstafviga svar. Plötsligen sade friherrinnan, i det hon lade bort modejournalen: Lilian, du vet ju hvar skogslorpet ligger? Ja, tant, i början af den vackra granskogen. Det är bra, ty du måste gå ett ärende för mig dit. Jag lofvade i går i nödhjelpskomiten, att jag skulle låta lemna dessa penningar till den gamla, sjuka gumman der, och som jag inte har någon annan att skicka