yligen genom plebiscitet deri bekräftad, är äl ejsar Napoleon III. Med denne har fredt dan blifvit afsluten. Kejsaren håller i delb yska segrarnas närvaro sitt intåg i spetsen h ör de franska trupperna och öfvertager åter D egeringstömmarna. Frankrikes landtbefolk-ti ing, inbillar sig den preussiska diplomatienk amt den förmögnare klassen skola skänka ln tt bifall till detta fait accomplin, och T ysk-lv and skall och måste vara belåtet med dennalF tgång på kriget, då den afslutna freden er-h juder fulla garantier mot Frankrike. 0 J t Engelska tidningen Daily News meddelar öljande upplysningar, som om de vore sanna, vore egnade att förklara den olikhet man ; annit mellan armens verkliga styrka och de f ippgifna siffrorna, äfvensom det skäl som förnått kejsaren att kasta sig i kriget, ehuru X van visste, att han icke var förberedd dertill. i Under dessa sista år hade hans civillistal. cke räckt till för de omåttliga utgifterna vid J ans hofhållning, för hans frikostighet mot l! ina kreatur och för de hemliga agenter han var nödsakad att underhålla för att bibehålla sina undersåters kärlek till imperialis-( men. Omkring femtio millioner francs om året fråntogos sålunda krigsministern för att! öfverlemnas åt kejsaren. Ö Denna försnillning ji doldes genom leveransslut, som figurerade il! räkenskaperna utan att någonsin hafva blifvit verkställda, och genom tillgripandet af de friköpningsafgifter som ingingo tili krigskassan från konskriptionsskyldige och som skulle användas till lega. De regementen, som nominelt figurerade med 2000 man, innehöllo endast 1500. Legan för dem som tjenstgjorde för andra och kostnaderna för deras underhåll gingo i stället till civillistan. Då kejsaren för några månader sedan nödgades gitva efter för ropet på parlamentarisk styrelse, insåg han att nästa lagstiftande kir skulle komma att räkna konstitutionella i så stort antal, att äfven med en imperialistisk majoritet skandalen af bedrägerierna skulle komma i dagen. Således återstod för honom endast en utväg, kriget. Ett lyckligt fälttåg kunde skjuta åsido det parlamentariska styrelsesättet, eller om detta icke var möjligt skulle deficit i manskap och materiel kunna skrifvas på krigets räkning. Marskalk Leboeuf hoppades, att till och med med inskränkta stridskrafter en enda vunnen seger skulle medföra en ärorik fred. Han var, jemte kejsarens personlige anhängare med i hemligheten, men de voro alla lika mycket komprometterade och visste väl, att de jemte sin erre antingen måste gå till botten eller flyta ofvanpå, ty för dem såväl som för honom låg den enda utvägen till strafflöshet blott i segern. När chefen plundrar, täfla äfven hans underlydande i att plundra. Kejsaren och krigsministern hafva sett, att deicke kunde räkna på de personer och de resurser de trott sig ega. Det befanns, att lifsmedel och ammuniticn saknades för öfverskridandet af gränsen. Häraf det fördröjda anfallet och de olyckor som följde. Jag meddelar er denna berättelse sådan jag erbål!it hence af personer som befinna sig i en sådan ställning att de kunna veta hvad som passerat bakom ridån. Hvad som i min tanke bestyrker det, är att många af de personlige anhängarne, som innehaft officiella platser och icke egde någon enskild förmögenhet före kejsardömet, efter hvad kändt är depenserade dubbelt så mycket som sina aflöningar och nu äro egare af palatser, jordegendomar och andra inkomstkällor. Rochefort har offentliggjort följande meddelande: I ett ögonblick, då alla meningsskiljaktigheter förstummas och då alla medborgare förena sig mot fienden, har denna morgon (den 8 dennes) i tidniogen Marseillaise varit synlig en skändlig artikel under rubrik Reaktionen, hvilken innehåller en formlig uppmaning till inbördes krig. Jag anhåller att: få erinra allmänheten om, att jag icke har på det ringaste sätt med denna tidning att skaffan. Kontreamiral Dampierre-dHornoy har blifvit utnämnd till fransk sjöminvister ad interim, tills vice-amiral Fourichon hunnit anlända till Paris från sin plats såsom befälhafvare: för en del af den mot Preussen agerande franska flottan. Från Garibaldi har provisoriska regeringen i Paris mottagit följande telegram: Hvad som ännu finnes qvar at mig står till edert förfogande — gör bruk deraf efter behagp. Vi hafva förut omnämnt att den kejserliga familjens brefvexliog fallit i fransmännens händer. Huru detta skett vet man ännu icke med säkerhet; dock innehåller tidningen Vigie de Dieppe följande meddelande derom, som tyckes lemna något ljus i saken. Söndagsmorgonen den 4 dennes ankommo med första bantåget två personer, af hvilka den ena var dekorerad, medförande tvenne kistor, förseglade med invrikesministeriets sigill. De begge resande togo in på hotel de Londres och bevakade med synnerlig omsorg de båda kistorna, som voro adreserade till Frankrikes sändebud i London, markis Lavalette. En betydlig folkhbop samlade sig snart utanför hotel. let och fordrade mycket högljudt, att de båda hemlighetsfulla kistorna skulle undersökas. Kl. 10 infunno sig fyra borgare, åtföljde af poliskommissarien, för att göra sig nnderiät. tade om koffertarnes innehåll. De erhöllo till svar, att detta utgjordes af diplomatiska handliogar af allra största vigt, som skulle öfverföras till England för att icke möjligen råka i preussarnes händer. Poliskommissarien satte nu sitt sigill på kistorna och anförtrodde deras bevakning åt mobilgardister, hvarpå ett telegram afsändes till Parig, till iprikesministern Chevreau, med förfrågan om, hvad man skulle göra med kistorna. Chevreau svarade att man skulle låta dem passera. Detta skedde på söndags middagen. Emellertid fortfor folkhopen att intaga en hotande ställning utanför hotellet och ville ej medgifva att man bortförda kistorna. En annan hop hade samlat sig utanför underprefektens bostad och afvaktade med otålighet nyheter från Paris. På aftonen anlände budskapet om kejsarens afsättning och republikens proklamering. Folk