Aftonbladet – 13 september 1870, sida 2

höjdes blicken, hennes ögon mötte Kronskölds, och — tåren föll. Tycker fröken Lilian om musik ? frågade kammarjunkaren, Ja, mycket. Ja, måsik kan man få höra hvarje dag i Stockholm. Det måtte vara bra angenämt ati bo i en stad, der det fiones opera; huru mycken herrlig musik får man inte då höra,, sade Lilian. Ja, det är mycket sannt; jag tänker också att i vinter abonnera på operan, förklarade kammarjunkaren med en uttrycksfull blick på Filian, hvilken hon likväl alls icke förstod. Det är välicke mycket musik i — köping? frågade Kronsköld. Nej, mycket litet, tyvärr!s svarade Lilian. När farbrors ändock måste om vintern bo i stad, har jag mången gång önskat, att de måtte välja någon större stad, der man åtminstone någon gång kunde få tillfälle att höra litet musik. Kammarjunkaren smålog förnöjd. Fröken Lilian borde höra Kristina Nilsson i Paris som Ophelia i Hamlet, sade löjtnant Felix, som uppfattat Lilians sista ord. När hon der under vansinnighetsscenen sjunger: Djupt i hatvet på demantehällen är det så gripande, att hvarje öga i salongen ovilkorligen fuktas; det tycker jag är musik! Jaså, löjtnanten prefererar den tragiska gepren? sade kammarjunkaren. Ingalunda, men jag är ej musikkännare nog, för att sätta värde på och fullkomligt uppskatta den svårare musiken; men den nyssnämnde tycker jag om, ty jag förstår 2 Ja, det är mycket sannt; jag tycker också