Aftonbladet – 12 september 1870, sida 4

från denta stind ttplånadels t samma ågonbile j brusade tåget sin väg under starka hurrarop. — Krigsvisa. Bland de många tisor sum sjön gas under detta krig, skrifver en Hamburgertid hing, är ovilkorligen intressantast den hjeltesång som fusiljern Kutschke vid 40:de regementet dik tade tills på förpost vid Saarbräcken. Denne dik tare såg fransmännen springa fram och tillbak vid skogsbrynet och sjöng då så här: Was kraucht da in dem Busch herum Js ist Napolium. Melodien är lika enkel som texten, äkta soldat messig, säger tidningen; ) — Penningbrefstölden i Kjöbenhavn. De bar pu lyckats domaren i 3:dje kriminalkammare; Jatt bringa nämnde stölds föröfvare till bekännelse Arrestauten bar begagnat en del af penningarn till inlösen af åtskilliga pantsatta föremål, och re Isten har funnits nedgräfd ute på marken näri Lykkesholmr allå. — Naturfenomen. 1 Helsingborgs Tidr för den 30 Augusti skrifves: Sistlidne fredag afton syntes vid solnedgången en strålkrans om gifva solen; af. ovanlig och högst sällsynt storlel och skönhet. Öfver ett moln, som lägrat sig stra: ofvanför solen, utströmmade en Jjusmassa, som nä stan var bländande för ögat och spred sig ut strålar, af hvilka en isynnerhet sträckte sig son en kometsvans med ett fladdrande ljus långt up mot zenith. Belyst af detta sken, antog molnet såsom ofta är fallet om hösten, åtskilliga gestal ter. Bland annat syntes mycket tydligt er dubbelörn, som i början stor och väldig seglade fram, men så småningom, brytande sig mot upp tornade bastioner, började han hänga med hufvud och vingar och förvandlades till en uppoch ned: vänd pickelbufva. Detta torde af många anse: såsom en tendensdikt; men flera äldre, trovärdigs personer kunna intyga förhållandet. Längre fram på aftonen syntes vid alldeles klar himmelen ljus Btrimria rakt i zenith, hvilken i skepnaden aj ett ris drog fram, likaledes med ett fladdrande sken, från söder mot norr. Den lyste som ett svagt norrsken och hade en utsträckning af flera grader. .— Från Österdalarne. I en korrespondent till P. T. från en resande konstnär läses bland fnmt följande: Vi aolände nu till Embreks och illhberrdals by. Komtieh på öjderna midt emot byn, kunde man tro sig förflyttad till södern; ty framför slingrade en å med gräsbevuxna stränder; på andra sidan ån lågo hundratal af byggnader strödda på den gröna gräsmattan, och i bakgrunden stodo blånande skogar, öfver hvilkas toppar Sonijeliet höjde aln hvita hjessa. Jag tog in på gästgifvaregärden, hvarest man genäst bjöds A en brasa i rummets hörnspisel, ehutu det var don 8 Juni. ; Bti denna aflägsna d I sjär folket, i afseende bå Bedör och bruk, lera hundra år efter sia tid. Hässlöjd idkas af alla, dock icke till stort mera än husbehof, och är ej heller så högt uppdrifven, att något kan afsättas på andra orter; slåndan har för icke lång tid sedan måst gifva vika för spinnrocken; men den gamla virknålen är ännu icke utträngd; Bädesodlingen är ringa eller nästan ingen; Heätängs: och la gårdsskötsel. .Smedsyrket hade tillförene härstädes, likasöm i andra Provinser, stått ganska högt. Här Jefde ännu en smed, vid namn Anders Andersson, omkring 80 år gammal, numera af ålderdomssvaghet sängliggande. För att få begrepp om hans i orten omtalnde skicklighet: gjorde jag ett besök i hans bostad och fick då se både verkstaden och de arbe: ten, som ban utfört. Utom välgjorda: knifvar, saxar m. m., hade han förfärdigat bössor; hvilka ban sirat med gravöroch ciselörarbeten, utförda med en talang, som mången mästare inom yrket uti Stockholm icke kan uppvisa maken till. Han hade genom sin skicklighet och flit blifvit välbergad. Men Anders Andersson i Sunnanåg besatt en ovanlig vetgirighet och själsspänstighet; Ville ständigt göra framsteg uti sitt yrke, och då inga upplysningar oc råd I denra trakt kunde erhållas, utan han sjelf måste uttänka allt, blef han tidtals grubblande. Då togo föremålen för hans funderingar en annan riktoing; han dekore-. rade sitt hus med hvita dalpilar, som räckte öfver två våningar; på goflarne målades hvita kors, sträckande sig från kroppåsen till syllarne och fullBkrifoa tried Bibelopråk : han lät äfven göra åt sig fantastiska kostymer. Vid mitt besök läg han tiil sängs och hade alla fingrarne prydda med messingsringar, öfver hvilka han syntes vara höj eligen stolt. Bland minnen från Carl XI:s besök kan nämnas: konungens sofställe, hvilket var beläget på en viod och kallades Carl XI:s loft. Uti socenstugan, som är belägen straxt invid kyrkan, hade ran, tills för några år sedan, förvarat en hästsko, hvilken tappäts af den bäst, konungen red. Sedan vederbörligt afsked tagits af den gästvänliga samt af sina församlingsbor älskade och vördade kyrkoherden, äfvensom länsmannhen, togs vägen derifrån till Svig. Uti Herrö fanns ännu var en bod, om hvilken följande sägen berättades: på den tiden, då konungen for här fram, bodde han hos en mäkta rik. bonde, vid namn Dlof Mattsson; som äfven bandlade med förbjudna norska varor. På det att konungen icke skulle å kunskap om sia värds rikedomar, serveräde han honom allting på träfat. Men någon afundsman nåtte hafva sqvallrat angående bondens köntravand ; ty en dag begärde konungen få se bondens pod (visthus) och nedtog den dertill hörande nyct teln, för att öppna. Bonden nedföll härvid; blekätide, på knäj men konungen yttrade småleende: jag har icke gästat ditt hem som fiskal,, samt ände om Vid konungens afresa tog bonden fram n stör silfverbägare, hvarur han bjöd fäl-kväpper. oden håller nu på att förfalla, emedan den nuarande egaren icke vill påkosta nödigt tak till ensamma. På flera ställen sågos ännu träpålar; örsedda med Carl XI:s namnschiffer och årtalet) 686, hvilka troligen äro desamma som anbringats : id konungens genomresa och då vägen samtidigt tstakades. Resan fortsattes till Hede kyrkby, hvars pastor jed beredvillighet tillhandagick med upplysningar ch rekommendationer till Personer inom församngen. Sedan jag hvilat några dagar företogs en nsträngande resa till Storsjöns kapell inom socken. Efter att första dagen hafva anländt till erfsjö, tog jag logis hos Erik Halfvarsson; en åvgkunnig och klok samt välbergbad man. Han ade under 54 år varit egare till-gården, hvilken ans farfars far bade anlagt. Grannar funnos icke A 2 å 3 mils omkrets, utom byns sex invånare, ch dessa voro slägtingar, hvilka klyft gården vid varje arfskifte. Den numera 70-åriga Erik Halfirsson hade sjelf timrat och ombyggt sina hus, erkställt snickeriarbetet derihom, förfärdigat och ålat möblerna, gjort alla smedsarbeten samt sina jssor, å hvilka han verkställt ändringar från apphanelås till flintlås och sedan till knallbattss; med dem hade han fällt, utom en mängd rofur, nitton björnar och gick aldrig i skogen utan ;ssa; sydde alla familjens skodon samt manskläroa; qvinnokläderna syddes af hustrun och dött rna; lader, vadmal och linne bereddegs bemma. an var en patriark i sitt hem; höll gudstjenst ed sitt folk hvarje göndag bemma; morgon, afnsamt bordsbönen försummades ej någon dag. TA mm ar LT fe hn JL og Ar Cvaleklarerndae ereditelser. (EP PS