n CER Iranske generaien, att han heilre vilie dö 1å I underteckna en så vanärande kapitulation. O a, härmed gick solen ned i vester, lysande ännu r) konungen på hans väg till hufvudqvarteret i Ve g dresse under en oafbruten hyllning af alla tri le Perna på vägen söder om Maas. a) Kronprinsen af Preussen var föremål för en a galunda mindre entusiastisk hyllning, då han I o. gaf sig till Chiemery. Man visste öfverallt 4 e ) kejsaren hade gifvit sig fången utan förbehåll o it jatt fiendtliga armån höll på att kapitulera, ell n jsom en tysk soldat uttryckte sig: Kajser kapti Arme kapitulirt Gatan i den lilla staden, d t kronprinsen tagit nattqvarter, företedde en ege t ) domlig anblick: hon var besatt med soldat fi hvilka bildade långa led med tända ljus i bä : derna, och så lugnt var det, att lågorna knappas rörde sig. Soldaterna kände sig nästan bedragi I På en förhoppning, då de sågo att kronprinsen I medförde kejsaren. Invånarne låtsade som om delade glädjen öfver kejsardömets störtande. I o I tände ljus i fönsterna, och min värd, en gamm afrikansk soldat från Ludvig Filips tid, som s kert mången gång uppstämt: Lefve kejsaren bad mig nu att få låna ett ljus till, som han ku de sätta i fönstret, ty, sade han, cela sera pl: dianev. Det var sent, när kronprinsen satte sig till mi dagsbordet, och för första gången under hela fål tåget föreslog han en skål: för konungen och a mön. Den dracks i champagne, också något ova ligt, men vinet var ett byte, som ett preussisk dragonregemente tagit från kejsarens bagage oc sändt till kronprinsen Under det tyska armå var öfvertygad om, att freden nu var gifven, di: kuterades enna fråga med något tvifvel af gi .sterna vid kronprinsens bord. Wimpffens dröjsmi med att underskrifva kapitvdationen hade ej sto betydelse, ty man var säker på att en natts be -grundande och åsynen af de åtgärder, som vidte gits för att bålla lemningarne af franska armå Jinnestängda, skulle göra slut på all tveksamhe De franska officerarne hade ej gjort någon bem lighet af, att froppenna voro fullständigt demora liserade. De fruktade till och med, att det skull kunna skjutas på de preussare, som fingo i upp drag att öfverlemna svaret på kejsarens bref, oc! en af dem yttrade, under det han begagnade et fult epitet om sitt folk: Ils tirent sur nous. leur. officiers 1 (2) Befallning gafs de särskilda kårerna att slnt: sig närmare tillsammans omkring Sdan, och då åakteldarne tändes, låg Sedan Bom en mörk punkt, omgifven af ett edbälte, som flammade upp mo himmelen. Hvilken natt detta måtte ha varit fö! de sårade, det kan blott den föreställa sig, son sett hvilka förfärliga lidanden hemsöka den åt sig sjelf öfverlemnade sårade, under det lifskrafter sjunker och försvinner. Såvida kapitulationen icke var undertecknad kl 10 följande morgon, skulle staden bombardera och den franska armen beskjutas med granater. Man försäkrar, och det behöfves inga bevis för att göra det trovärdigt, att uppträdena innanför och utom vallarne voro förfärliga, rent af diaboliska. Då kejsaren, som tillbragte en gruflig natt, om morgonen blickade ut i, den uppgående dagern, såg han öfverallt, i dalar och på höjder, en skog af jern och stål, batterier på hvarje upphöjning, kavalleri på hvarje slätt, täta massor af slagfärdiga tyskar så långt hans blick kunde nå. Han fattade omsider gitt beslut. Han ville beifva sig till konung Wilhelm och söka att åstadomma någon mildring i vilkoren. Ledsagad af några få stabsofficerare till häst, lemnade Napoleon Sedan i en wienervagn. Grefve Bismarck låg i sin säng i Donchery, då en officer kom ivstörtande till honom och anmälde, att kejsaren anländt för att tala vid honom och konungen. Grefve Bismarck steg upp och klädde sig i hast — naturligtvis i den hvita mössan med guilt band, mörk uniformsrock med metallknappar och gula uppslag — och skyndade ut för att möta kejsaren. Han kom tids nog för att stanna kejsarens svit utanför staden. Då kejsaren steg ur vagnen, blottade Bismarck sitt hufvud och stod med mössan i hand, och då kejsaren vinkade åt honom eller bad honom att åter påsätta densamma, svarade diplomaten: Sire, jag tar emot ers majestät, som jag skulle mottaga min egen kungliga herre.. I närheten af det ställe, der mötet egde rum, några hundra alnar utanför den smutsiga sfaden Donchery, låg ett litet hus, som tillhörde en af de väfvare, hvilka befolka trakten omkring Sedan. Grefve Bismarck gick först dit in. Det var just icke någon inbjudande vistelseort. Den store förbundskanslern gick upp för trappan och såg, att hvardagsrummet var uppfyldt af väfvare m. m.; han gick derför ned igen och fann kejsaren sitta på en sten utanför dörren. Två stolar hemsades ur huset. Kejsaren satte sig på den ena, medan Bismarck tog den andra och ställde den vid Napoleons venstra sida. Officerarne, som led;agat sin fallne herrskare, lågo på en liten gräsplan framför huset ett stycke derifrån. Det var tt märkligt samtal, som här uppstod, och då Bisnarck af egen drift har redogjort derför, eller tminstove för de vigtigaste punkterna, skall det tan tvifvel snart blifva allmänt bekant och för ;värdlig tid få en plats i historien. Hafvudpankten, som afhandlades, var freden, nen grefve Bismarck kunde ej af kejsaren ervälla något slags löfte i detta afseende. Napoeon förklarade att han ej bade någon myndighet. Han kunde icke sluta fred; han kunde icke ge hären eller Bazaine några befallningar; kejsainnan förde regeringen, och det var hon och hen1e8 ministrar ensamt som kunde föra några unlerhandlingar. Grefve Bismarck anmärkte då, att let under sådana förhållanden ej tjenade till näsonting att vidare tala om politiska saker med kejsaren, och att ett samtal med konuvgen icke eller kunde medföra något resultat. Kejsaren önskade emellertid att få tala vid konungen sjelf, nen grefve Bismarck förklarade, att det icke var nöjligt att tillmötesgå denna önskan förrän kavitulationen var undertecknad, — Då samtalet ålunda började bli kritiskt, och då situationen vå båda sidor tog en mindre behaglig karakter, fbröto vi underhandliogarne.Och härmed sluade denna sammankomst. Grefve Bismarck gick bort för att tala med conungen, medan kejsaren gick tillbaka för att ådgöra med sina officerare. Det var ett förfärigt ögonblick. Garnisonen i Sdan var utom sig id tanken på kapitulation. Men rundtomkring yntes, i hemska, mörka linier, på hvarje backe ch sluttning, på hvarje bergskam ofvanför Maas, vå alla höjderna, batterier, färdiga att slunga ett agel af eld öfver den olyckliga staden. Bortåt 00 kanoner skulle kasta en ström af eld och bly fver hvarje bus. Med några gamla kanoner på allarne, med det alldeles tillintetgjorda franska ältartilleriet, fullkomligt beherrskadt från tre silor, kunde staden ej göra motstånd. Trupperna lerutanför skulle ha blifvit krossade till en massa f sönderbrutna ben och sönvderflängdt kött i ett lagteri, hvars make historien icke ens på sina räsligaste blad skulle kunnat uppvisa. nderandlingarne om kapitulationsvilkoren fortsattes, ch slutligen gick man in på den fordran fransnännen fraraställt fogående officerarnes vapen ch frigifvelse på hedersord. KI. !,12 underecknades kapituiationen såsom generalerna Moltke ch Wimpffen öfverenskommit om den ); jag tror tt äfven grefve Bismarck hade tagit del i unlerhandlingen. När kapitulationen var uppgjord och klar, samnanträffade kungen af Preussen med sin fånge, cejsaren, på en skogsbeklädd backe, som sluttar edåt Maas. Ett litet stycke utanför Södan och f floden skildt derifrån, ligger ett vackert landttälle, bygdt i stilen af en gammal borg, men ldeles nytt och försedt med växthus vid hörnen. Härifrån har man en vacker utsigt öfver dalen och staden, och det omgifves af en park och en iten plantering, som är afstängd från landsvägen, Omkring kl. 2 begaf sig konungen med sin lifrakt och en kyrassiereskort, åtföljd af kronprinen och en stab at generaler, till slottet, som var rydligt möbleradt, och mottog kejsaren, då han m med sin stab, si it och sin h OO OO ORO