Aftonbladet – 12 september 1870, sida 2

— Fångvårdsstyrelsen och branden på Malmö citadell. Generaldirektören; Almqvist har i Snällposten fått införd följande artikel till svar. på de anmärkningar, som Snällposten mot fångvårdsstyrelsen framställde: Till redaktionen af Malmö Snällpost! Då den ärade redaktionen uti sin tidning för den 5 och 7 September söker göra troligt, att de Aerfaldiga, tid efter annan förnyade svåra förbrytelser, vitnande om bristande disciplin, som under senare tid inom Malmö straff-fångelse egt rum, skulle hafva sin orsak uti en filantropisk missriktning hos fångvårdsstyrelsen och dess nuvarande chef, samt såsom grund för denna åsigt anfört förhållanden, hvilka förråda obekantskap med verkligheten, tar jag mig friheten anhålla, att några faktiska upplysningar derutinnan må uti tidningen få inflyta. Jag vågar desto hellre dertill påräkna bifall, som redaktionen sjelf påkallat utredning i ämnet. Såsom bevis derpå, att ett förvändt filantropiskt system är rådande hes fångvårdsstyrelsen, anföres i artikeln, att en fånge, som mördar sin bevakning eller lemlästar honom får sällan annat straff, än en fortsättning af sin tängelsetid och fängelset är för honom icke mera något straff etes, Detta må synas ganska illa; men straffet för så beskaffade brott bestämmes ej af fångvårdsstyrelsen, utan af allmän domstol, i enlighet med gällande lag. Fångvården bar blott att tillse, det straffet, sådant det är ådömdt, blifver vederbörligen tillämpadt. — Deremot — uppgifves det vidare — får en vakt knappt nyttja sitt vapen till sjelfförsvar och om han skadar någon fånge, har han hårdt ansvar att vänta..— Något sådant fall har icke under min tjenstetid inträffat och ej heller har mig veterligen anmärkning i sådant afseende under senare åren mot någon vid fångbevakningen förekommit. Deremot hafva belöningar blifvit af mig tillerkända vakten, för det de mot fångar -begagnat sina vapen till förbindrande af rymning och våld. För fel i tjensten hafva betjente vid fångbevakningen blifvit af domstol dömde till ansvar och af fångvårdsstyrelsen skilde från tjensten. Ordning och disciplin måste med allvar och äfven med stränghet uppehållas, såväl på ena som andra hållet, och sådant gifver ej anledning till klander, blott bestraffoingen dikteras af ofelbar rättvisa och samvetsgrannhet. Uppgiften derom, att de förhärdade brottslingar göra snart sagdt hvad de behaga, ty de veta att de ha skydd hos högste chefen tarfvar närmare förklaring. Vi iolåta oss icke-om det skydd brottslingarne må ega-hos deras chef, men hvad fångvårdsstyrelsen och dess chef angår, så visa offentliga handlingar, att då fånge inom fängelse begått förbrytelse af svårare beskaffenhet, än att — såsom vanligen är fallet — fängelsets direktör omedelbart bestämmer bestraffningen, den af direktören hos fångvårdsstyrelsen föreslagna bestraffving i allra flesta fall blifvit fastställd, och stundom betydligen skärpt, men ganska sällan i någon mån nedsatt. Vid mönstringar i fängelserna, med hvilka meningen måste vara att såvidt möjligt tillse författningarnes efterlefnad och fångpersonalens lagenliga behandling, har gjorts till regel att med tålamod athöra personalens höfliga framställningar, utan att dervid göra eller tillåta förolämpande afbrott eller tillvitelser mot fångar, och i så fall, då framställningarne rört annat än tillåtelse att söka nåd eller fångens personliga förhållanden, utom fångelset, i hvilka upplysning och råd ofta påkallas, har efter slutad förrättning, upplysning blifvit sökt, och vid bedömandet gällt endast utredda fakta; Hen med felen får icke öfverses hvarhelst de uppenAras. Af bevakningen fordras att den i sitt förhållande till fangarna icke förgäter att äfven de äro menniskor och böra såsom sådana bemötas utan skymford. Allvar i behandlingen och disciplinen icke blott låta förena sig med jemnhet och humanitet i bemötandet, utan utgöra i förening med en adlrig hvilande uppmärksamhet oundgängliga vilkor för behörig fångvård. Sådana förbållniogsreglor hafva icke inom Malmö fängelse kunnat verka till förringande af disciplinen. De gälla inom rikets alla fångvårdsanstalter, och förseelserna inom dem hafva under senare åren icke varit flere utan snarare färre än tillförene, allt i förhållande till fångantalet.