Aftonbladet – 12 september 1870, sida 2

SYSTERN STOCKHOLM den 12 Sept Af telegrammerna finner man, att de rekognoscerande preussiska förtrupperna redan visat sig omkring 6 svenska mil från Paris. Kronprinsens af Sachsen arme, utgörande omkring 80,000 man, och kronprinsens af Preussen armå, 150,000 man, rycka med temligen bred front fram emellar Aisne och Seine, hufvudstyrkan sannolikt utefter Marne, emot Paris nordliga och ostliga försvarsfront. Det är icke osannolikt, att en tredje arme på 70—80,000 till följd af ankomsten till Metz af nya landvärnosdivisioner kunnat derifrån detacheras, för att afmarschera i mera sydlig riktning och på venstra sidan af Seinefloden rycka an mot Paris sydliga front. Så skulle före slutet af denna veckas förlop omkring 300.000 man tyska trupper stå utanför Paris fästningsserk. Under belägringen ärnar man naturligtvis utsända starka flygande kårer i alla riktningar, för att genomströfva de icke ockuperade delarne af Frankrike och der förhindra nya militäriska organisationer. Att man å den tyska sidan gör sig de säkraste förhoppningar att inom fort intaga Paris och att sedermera stanna der. mycket länge finner man af en mängd uttalanden inom den tyska pressen. Så ser man en författare i Kriegszeitung nu ådagalägga, att det icke är nog med att Frankrike afträder provinser och erlägger ofantliga kontributioner. Nej, förödmjukelsen måste under långa år svälva för ögonen på detta gudsförgätna folk, fransmannen måste vänja sig vid att i tysken se segervinnaren; då först förstummas skriket om revanche för Metz, Sedan och Paris. Men dertill fordras en lång ockupation af det franska området. Innan våra Kassuber och vattenpolackar lärt sig med fullkomlig färdighet taia franska, får det icke finnas någon tanke på att lemna den franska hufvudstaden. Vi få icke nu åter vara alltför ädelmodiga. Den tyska pressen säger nästan enhälligt, att Frankrikes blifvande statsform är dess ensak. Quod non! Äro vi säkra, att hvarken republik, eller huset Orleans, eller Bourbonerna kunna ge oss nödiga fredsgarantier, så är det vår sak att insätta ea regering i Frankrike, som garauterar det som vi måste ha garanteradt. Men en sådan regering kan icke bestå utan skyddet af våra bajonetter. Våra bajonetter måste göra sitt bästa, för att hos en politiskt och moraliskt förvildad nation återställa aktningen för en auktoritet.. Så tala kossackerna vid Spree, som brinna af längtan att på ett långt större fält och i en långt större skala få efterhärma och öfverträffa de ryska bragderna mot Polen. Det är icke ett bugskott, utan måvgtusendes tanke i närvarande ögonblick, att Ryssland verkligen vinner icke så litet vid en jemförelse med Preussen. Låtom oss nu höra en ädel fransman tala. Enhet! enighet! — ropar historikern Henri Martia i Sigcle — vi ha mycket sent återfunnet, men vi ha dock återfannit det, de stora dagarnes Paris. Vid åsynen af invasionen, ar våra tappra armeers nederlag, af den för alltid förbannade regerings fall, hvilken störtat vårt land i denna afgrund, har Paris rest sig, beslutsamt, storsinnadt, med ett bjerta och en röst: fracken, blusen och uniformen, de väpnade och de obeväpnuade, broderligt sammånslutna och tillsammans bildande eniga, af samma känsla genomträngda menniskoströmmar. Hvar äro nu de sorgliga klassöndringarne? Hvar äro fördomarne och det ömsesidiga misstroendet? Det finnes icke mera medelklass och arbetare, liberala, radikala och moderata; det finnes blott medborgare som förenat sig att försvara fålerneslandet. Frankrikes städer, hvem ibland eder skall cke svara på den maning Paris genom sitt öredöme gifver! Och I, landsbygdens befolkningar, som blifvit vilseförda genom så många rolösa ingifvelser och ovärdiga beskyllningar mot edra bröder i Paris; hvarför hafven I cke kunnat se det skådespel, söm våra torg, oulevarder och gator nu företett? Äfven I ilsken Frankrike och viljen försvara det. Varen eniga; det är fosterlandet, vår blölande moder, som besvärjer oss derom med ullt det blod, som strömmar ur hennes sår! Enighet! Enighet! och må våra fäder af 1792 omsider känna igen sina söner! Europa! det kejserliga Frankrike finnes cke mer: revolutionens Frankrike reser sig ödande, stympadt, men med själen lyftad ill jemnhöjd med sin olycka. Det reser sig, vållande detta baner af rättvisa för hvar ch en och för alla, detta banår af folkeng ch menniskans rätt, som det för åttio år edan utvecklade för verlden och som det, o org! hade låtit falla or sin hagd. Ack, denna vedröfliga irring har det försonat tillräckligt rymt, för att afväpna historiens stränga Nemesis. Och detta Frankrike, som icke hotar nåon och icke vill förorätta någon, som är firet för och icke upphofvet till detta för-. ärliga krigs olyckor, det kämpar nu icke ör den toma äran eller monarkiska ärelystiader, utan för sin tillvaro. Ensamt skall det rädda sig eller gå under. rankrike vet det och väntar ingen hjelp, rankrike som kanske ensamt bland natioerna så många gånger utpjatit sitt blod för undra. Men må Europa veta, att om Frankike-dokar under, så skulle: dermed hvarje deal af rätt och rättvisa försvinna ur Eu