Aftonbladet – 10 september 1870, sida 3

VUALIL Upp UCU IOP HVUSCL UC Dallasv ov bestämda; särskildt är detta händelsen med nationallitteraturen, i hvilken folkanden har på en gång sitt sannaste uttryck och den starkaste häfstången för sin fortgående, sjelfständiga utvecklicg. Men utan inre och andlig sjelfständighet skall ett folk förgäfves bemöda sig att upprätthålla sitt politiska oberoende. Italien skulle ej nu vara förenadt och fritt, hade ej den tidigt grundade gemensamheten i skriftspråk och litteratur stått vid makt under ärhundraden af politisk splittring; åtminstone på detta område voro den italienska nationalitetens krafter förenade till samverkan, derigenom bevarades denna nationalitet under främmande herraväldens tryck och framstod såsom i odling jämbördig med de andra kulturfolken, och sålunda skyddades kärnan till den styrka, för hvilken i våra dagar band och bojor brusto. Liksom de nära beslägtade folkgrenar, som bebo lågländerna kring nedre Maas, Schelde och Rhein, uti föreniogen till ett språkoch literatur-område om sju millioner menniskor söka ett stöd för sin nationella odling och sitt sjelfbestånd, så är ej heller den tanken ny, att åtta millioner skandinavers kulturarbete skulle både sjelft vinna en ökad styrka och sjelfständighet, från den stund de utgjorde väsentligen ett literaturområde, och dermed äfven åt deras yttre oberoende förläna en i samma mån förstärkt stödjepunkt. Hvarför eljest meddelar den högre skolan i hvart och ett af de tre länderna undervisning äfven i de andras språk och literatur,? Och hvarför sluta sig vetenskapsmännen — naturforskarne, läkarne — tillsammans på gemensamma kongresser, hvarför offentliggöra de gemensamt sina arbeten, om ej för att genom denna förening låta de nordiska bidragen till den allmänna vetenskapliga forskningen framstå med en aktningsbjudande betydenhet och omfattning? De ha ej ännu funnit den gamla satsen föråldrad, att enighet ger styrka. Biand åtgärder till samma syftemåls främjande har man länge omtalat en literär mellanrikslag, till hämmande åf det skamliga literära fribyteri, som ännu strafflöst grasserar, dels en rättskrifningsreform som kunde för svenskar, norrmän och danskar underlätta läsningen af hvarandras literära alster. Den ökade spridningen af svenska böcker i brödraländerna och tvärtom skulle ju förbättra den literära produktionens ekonomiska vilkor, och detta torde erkännas vara en sak af stor vigt för dess förmåga att hålla sig uppe bredvid de stora folkens literaturer, som flöda in öfver vår bokmarknad, öfver våra skolor, akademier och hem. A andra skandinaviska bokhandlarmötet väckte derför professor Ludvig Kr. Daa för-. slag om utgifvande at en nordisk ordbok med gemensam rättskrifning: han vände sig till bokförläggarne, emedan företagets verkställighet väsentligen beror deraf, om nödigt ka pital kan åstadkommas. Förslaget, som af mötet med bifall mottogs, blef hänvisadt till samme komiterade, som enligt mötets beslut skulle af bokhandlareföreningarna i Sverige. Norge, Danmark och Finland utses, för att vidare främja vissa andra å mötet behandlade frågor. I det en vecka senare öppnade andra skandinaviska, nationalekonomiska mötets fjerde sektion framställde hr A. Hedin förslag om ett möte af språkoch historieforskare, akademiske och skol-lärare från de nordiska länderna för behandling af, bland annat, frågan om gemensam rättskrifning för de nordiska språken. Med anledning häraf föreslog sektionen följande resolution: mötet anmodar de vid de skandinaviska vniversiteten anstälde lärare i nordiska språk att taga initiativet till att sammankalla ett gemensamt möte af vetenskapsidkare, för att föreslå en likartad rättskrifning i de nordiska skriftspråken, hvilken resolution af mötet enhälligt antogs. Frågan hvilade sedermera, tills den af prof. Daa åter upptogs, då han hösten 1868 höll föreläsningar i Kjöbenhavn. I slutet af detta och början af följande år utsågos i de nordiska hufvudoch universitetsstäderna nitton personer, hvaraf nio svenskar, fem norrmän och fem danskar, till ombud vid det rättskrifningsmöte, som omsider kom till stånd i slutet af juli förlidet år. Enligt mötets beslut skulle dess trenne sekreterare offentliggöra hvar sin berättelse om förhandlingarna. I följd häraf bar örverläraren J. Lökke utgifvit Beretnipg om det nordiske retskrivningsmöde i Stockbolm den 25—30 Juli 1869. (Kristiania, Malling, 1870), professor K. J. Lyngby Det nordiske retskrivpiogsmöde i Stockholm den 25:de—30:te Juli 1869. Beretoing om mödets beslutninger med tilföjet begrundelse (Kjöbenhavn, Reitzel, 1870), och slutligen lektor A. Hazelius, så som grundläggande inledning till framstöllningen af mötets beslut, den afhanåling Om rättstafningens grunder med särskildt afseende å svenska språket, på hvilken vi önskade fästa våra läsares synnerliga uppmärksamhet. Det vigtiga ämnet är af författaren med en sådan sakrikhet och logisk skärpa, samt i ett så ädelt och vårdadt språk afhandladt, att man med ovanligt nöje följer hans framställning. Arbetet innehåller, efter en inledning om språkets och skriftens inbördes förhållande och om all rättstafnings ursprungliga uppgift, följande trenne hufvudafdelningar: om uttalet såsom rättstafniogens högsta lag; om härledningen såsom en grundsats vid rättstafoivgen; om det allmänna braket såsom en grundsats vid rättstafningen. För den först nämnda af dessa afdelningar skall här en kortfattad redogörelse lemnas. Rättskrifningens uppgift bar från början alltid varit att med största möjliga trohet ätergifva det talade språket. Då nu ett lofvande språk oafbrutet förändras, måste det efterhand aflägsna sig från den ursprungliga skriften, Bör ej detta missförhållande afthjelpas, och hura? Påtagligen bör skriften också efterhand ändras i enlighet med de ändrade ljuden: när vi sålunda nu skrifva måg, järn, sörja, så återspegla dessa tecken troget ord i den nuvarande svenskan, hvaremot magher, iarn, syrghia skulle utgöra bilder af våra förfäders språk för flere hundra år gedan. Mot denna åsigt om rättskrifningen — den fonetiska — står en annan, den etymologiska, enligt hvilken hennes uppgift skulle vara att antyda ordens ursprung. Hvad Madvig yttrat om den stupida fördom som gör ett språks värde, och fullkomlighet beroende af dess formrikedom, att nemligen for Fol