Aftonbladet – 9 september 1870, sida 3

— Fångvårdsstyrelsen och branden på Malmö citadell. Under denna rubrik skrifver Snällposten följande: På sednare åren hafva inom härvarande straffoch arbetsfängelse inträffat förnyade tillfällen a! grofva brott, som tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Vaktpersonalen har på lömskt sätt blifvit anfallen och såred och det sista tillfäl let var den barbariska misshandling som öfvergick fanjunkaren -Höckert; tre gånger hafva mordbrandsanläggvingar egt rum, och den sista lade en stor del affängelset 1 aska, medförde stor förlust för det allmänna och hotade stadens säkerhet på ett betänkligt sätt. Det är allmänt kändt, att fängelsets kommendant, frih. Stackelberg, är en lika allvarlig som human och rättrådig man, som sköter sin ansvärsfalla befattning med både nit och samvetsgrannhet. Man vet äfven att den öfriga personalen, högre eller lägre, uppfyller sina åligganden ordentligt, och man har aldrig hört, att någon öfverdtifven hårdhet användes mot fångarne. Någon rimlig anledning till begär efter bämnd tör lidna oförrätter eller misshabdliog försficnes således icke, och ändå hafva fåvgaroa tid efter abnan begått det ena grofva brotiet efter det andra, och anledningen härtill får sökasi den slappr het i lagens tillämpning och den missförstådda filantropi, som på sednare tid gjort sig gällande inom fåogvårdsstyrelsen.. Att generaldirektör Almqvist hyllar: de humana grundsatser, som i straff-fängars. behandliog nu göra sig gällande, hedrar hans tänkesätt, men då man dertill känner, att generaldirektören visat sig vara ee framstående administratör både i de offentliga befattningar, han förut beklädt, och äfven i enskilda förtroendeuppdrag, så kan man icke förklara huru han som chef för fångvårdsstyrelsen alldeles misstagit sig om den rätta tillämpvingen-af de grundsatser han vill genomföra. Dessa måste alitid tillvinna sig erkännande; men man kan också slå öfver i en falsk filantropi; en sentimental junkighet, som fullständigt förstör all discipin och i stället för att förbättra den brottslige, tvärtom gör honom sämre och förstör hos honom alla begrepp. om lydnad och ördming, och föder hämnd mot enhvar som måste, sin pligt likmätigt, hindra honom från sjelfsvåld. Att ett dylikt förvändt filantropiskt system skall medtöra mycket ondt är allde1es uppenbart, och erfårenheten visar hvarthän det leder. En fånge, som mördar sin bevakning eller lemlästar honom, får sällan något annat straff än en fortsättniog af sin fäpvgelsetid, och fängelset är för honom icke mer något straff, utan han trifves. ganska väl och behöfver icke sörja för lifvets förnödenheter. Deremotfår en vakt knappt nyttja sitt vapen till sjelfförsvar, och omhan skadar en fånge, så har han hårdt straff att vänta. Särskild uppmärksamhet har mån fästat vid generaldirektör Almqvists inspektionsresor, dervid han tyckes sätta mera förtroende till straff-fången, än till fengelets tjenstemän. Hycklånte och listig spelar den instuderade brottslinogen sin roll som den lidande oskulden, erhåller hvad han önskar och skrattar sedan åt alltihop. Följden är också den, att de förhärdade brottslingarne göra snart sagdt hvad de bebaga, tv de veta att de ha skydd hos högste chefen, de blifva sturska och uppstudsiga, lyda icke och hämnas på enhvar, som vill tvinga dem att lyda. Det är ja klart att detta skall leda till de värsta oordningar. För att bedöma följderna af detta system har man endast behöft följa med händelserna iMalmö och finna hur djerfheten i brott stigit alltjemt ända till den sista nu timade katastrofen.