Aftonbladet – 9 september 1870, sida 2

tillsammans. Vi seglade rätt långt ut med frisk vind, men, när vi skulle hem igen, blef det en sådan vindstilla, att vi fiögo taga årorna till -hjelpoch vi kommo ändock ej tillbaka förrän klockan Y, 3. Klockan slog i detsamma 4. För tusan, jag måste nu skynda mig, utropade. löjtnant -v. Stern, middagen skall börjas klockan 4. Jag beklagar dig uppriktigt, Felix, som går miste om denna klassiska tillställning; men jag kan verkligen ej bhjelpa. det, ty jag hade nog besväratt skaffa mig sjelf dit. Middagen var, lik alla dylika tillställningar, tyst och stel i början; men längre fram blef sinnesstämningen mera lifvad. Löjtnant v. Stern narrade, genom sina infall och lastiga historier, de upga flickorna omkring sig till. de lifligaste munterhetsutbrott. Frikerrinnan i röd turban med hvita fjädrar hade, der hon tronade till höger om värden, ett eget uttryck öfver sitt dock alltid småleende: anlete; det såg nästan ut, som om. kön ej; riktigt visste, om hon skulle vara belåten. eller missnöjd med hela tillställningen. Kammarjounkaren var en artig Värd, men hänrs ögon voro oupphörligt fästade på Lilian, Kaffet intogs i bersån, i den stora trädgården, som hörde till värdshuset. Ha damerna någongång observerat den ovanliga slingerväxt, som finnes här? frågade löjtnant v. Stern, som tillsammans med brukspatron Skönfelt gjorten tur omkring trädgården. Nej, hvad är det för en slingerväxt? hvar finnes den? frågade lifligt de unga flickorna. Den finnes derborta vid en spalier i slu tet af trädgården. Ack, låt oss gå och se den!s utropade den yngsta fröken Nördenspetz, — (Forts.)