Aftonbladet – 8 september 1870, sida 3

in Tidningsötverxsigt. I NM es SCK FR Steckholmiposten för i går yttrar blar ånnat följande: Det är måhända en lycka i lys kan; a franska folket nu får skilja sil sa från de ;Inapolednska åynastiens, utan att det behö ånyo befläcka sig med blod. Detta folk m hatva stora synder att försona, men det el prof det nu genomgår är hett hög att bränn ort många svårare lyten, och vi våga hop påå, att den ädla metall, som ligger på bot ten af dess väsende, skall, renad och frigjor från all slagg, slutligen framgå tr det för färliga degelprofvet. Vi se ännu med smärts huru grufiliga strömmar blanda sig med e patriotism at renaste vatten, men vi måst tro på det godas slutliga Seger, och en me upphöjd tapperhet, en egenskap som ligger et franska lynnet och derföre ej var ovän tad, en mera gränslös uppoffiing af allt jor diskt godt, en egenskap som är högre, eme dan den icke är i lika grad medfödd, e månligare resignation och en värdigare håll. ning, egenskaper som i grund strida mot de galliska folklynnet, har kanske ingen histo. ria någonsin bevitnat. Det är icke det ytliga, flärdfolla, njotningslystna, i den germaniska inbillningen med alla laster besudlade franska väsendet, som väcker verldens uppmärksamhet: det är motsatsen af allt detta. Ett sådant folk kan ej dö: det kän icke ens i längder förtryckas. Och Frankrike har genomgått skiften, då det varit mörkare i lätten än no? det har burit tyfgden al hela Europas fiendtlighet och hatet af en mäktig emigranthop, det har förblödt af det gapande Vend6e-såret i sin venstra sida, då det både i afseende på bildning, välstånd och sedlighet var sämrö föstadt ån hä! det har hem(tat sig efter det första kejsardömets förlamande krig och blomstrat upp ännu en gång efter de centnertunga förödmjukelserna, hvarmed det hemsöktes änder restatrationen; då det utmattadt, Blödande Och förkFössadt, icke en gång hade SegeFns, ärans och frihetens idber att lefva för. Det franska folket bär icke skulden till det lättsinnigt förklarade, om än aldrig så ötindvikliga krig, föm iu härjat deså förd; det strider ej för att påtvinga andra, vare sig republik eller cesarism; det har blifvit anfallet vid sin egen härd, och sjelfva dess fiender hafva förkunnat, att det är mot regerikget; ej möt Hationen; då dragit i härnad, — denna regeting, som nu icke längre finnes! Napoleon III har, såvidt vi kunna döma, medvetet eller omedvetet, genom sitt öfverlemnande åt konungen af Prenssen midt tinder denba liendes triumfer, tillfogat honom ett känbärt nederlag. Öm man här att söka dölda driffjedrar till denha kapitulation Sek en fn bea i-.det enå elier ändra syftet, derom torde-framtidenkomma att upplysa. Det må emellertid förekomma en konung präktigt att vara en kejsares fångvaktare, och smekande för det egendomligt preussiska religiösa sinnet att I hvarje ördvändning få Beprisa sig sjelf såsom Guds utkorade skötebarn, såsom försfhöns Bnvoyö ex snrdinadre et. ininlåteä gleblpötentialrö på denna usla, syndfulla jorden; men det käns måhända äfven för den, som förer en million på slagfältet, ej så illa att veta sig kämpa för en id6 af högre ordning än våldets, fördomens och den ögonblickliga förblindelsens, samt att hafva med sig avdta fölkölape Syrhpatiör, öm också dessa sympatier ej understödjas med vapenmakt. Vi hafva sett mer än en af våra mest aktade samtida sluta sina betraktelser öfver dagens häpnadsvägkande, händktike Hsd orden Cud akrddå Efankrike! och vi fiona ej, att deona bön, hvilken säkert i dessa sorg-. falla dagar uppstigit ur många tusen sven-. ; ska hjertan, behöfver stå i strid med denj förklariog som de förenade rikenas regering afgifvit, att den vill. hålla sig afsidss från den , olycksalifå ttrotnibbefejd, Boi hu sJöersliter två af Europas största, mäktigaste och mest odlade nationer. Vi kunna öppet erkänna, att våra sympatier äro på den sidan, som kämpar för sitt sjelfförsvar, äfven om vi ej vore öfvertsgade att odlingen; samhällsutvecklihgen, det hormala politiska lifvet fordrar, att det gifves ett stort, fritt och blomstrande Frankrike i: hjertat af Europa. Vi höra ej till deras antal, som ringpkta det stora och högt begåfvade: tyska folket, och-ingen-kan mer än vis beklagade öbetänkta uttryck af fiendtlighet, åtlöje och hån, söm ej sällan undfalla några af våra sattitida itiot hela den tyska nationaliteten. Vi önska tvärtom, att våra landsmän alltid måtte erkänna och tillegna sig allt det goda, sanna och sköna, hvarmed pligttroget gernaniskt arbete riktat och alltid skall rikta nenskligheten, och vi hoppas lika mycket ör Tysklatids söm för mensklighetens skull, utt mängden af de gräsligheter, hvilkas rykte lagligen kommer till våra kuster, måtte beinnas grundlösa. Men det smärtar oss, att e våra stamförvandters ögon, såsom det förefaller 088, omtöcknade af en dimma, hvilen döljer för dem tingens rätta gestalter ch hägrar för dem friska sjöar på den torra ;kensanden. Det gamla romerska vw vicis! har i denna stund icke längre någon anrändning: det är öfver segrarnes förblindade ramfart, som samtiden skall ropa trefaldt ve. Den tyska folkrörelsens heroer likna alltför nycket dessa det grekiska sorgspelets herriga hjeltar, hvilka för gamla slägtsynder af urierna drefvos framåt genom triumfer, melan djupast i bakgrunden lurade det svarta örderfvet,. För hvilken molnbild offrar nu tt stort och högt bildadt folk sina bästa nergier? Visst icke för en gudinna. Måtte lessa dimmor icke allt för sent skingras och et stora tyska folket icke alltför länge röja att från sitt brodermördande härnadsåg återvända till det fredliga arbetet, som nsamt föder lycka, liksom det ensamt altrar välstånd, sedlighet och samhällig frihet. Snr ET er a Na a — SS ke kt 2 FH dh m Ft pt pr ht, on Yt kart frn for JAS ERIGET,