Aftonbladet – 8 september 1870, sida 2

Under tiden hade löjtnant Felix och fröken R., löjtnant v. Stern och lilla fröken Nordenspetz samt de öfriga af sällskapet anländt. Men, för fan, jag måste bjelpa dig Kronsköld, du blöder ju alldeles förfärligt, sade öjtnant Felix. Hvilket dåligt bandage! rlåt mig, bästa fröken Lilian att jag säger. min uppriktiga tanka, ehuru jag visserligen genom tydliga spår på eder klädning, ser hvem som varit barmhertig nog att förbinda den här våghalsen. Löjtnant Felix förbättrade bandaget. Men vi hafva ju alldeles glömt hvartör vi egentligen kommo bit; solnedgången skall ju vara så vacker härifrån, påstår brukspatron Skönfelt, och friherrinnan betraktade genom lorgnetten den herrliga taflan framför sig Ja, i sanning charmant: Det påminner alldeleg, fastän detta är afton, om soluppgången i Afrikanskan, Profeten eller också någon annan opera jag sett i Paris. Ja, det är alldeles frappant likt, bekräftade kammarjunkaren. Hvad tycker fröken Clothilde om denna sköna, herrliga solnedgång ? frågade löjtnant v. Stern med patos. Mycket bra, svarade hon med en skygg sidoblick på modren. — Sedan sällskapet en stund betraktat och beundrat naturens skönhet, påminde friherrinpan om att det nu vore tid att begifva sig tillbaka, supern har troligtvis redan länge väntat på oss, tillade hon. På återvägen upptog hon Kronsköld helt och hållet. Hon förebrådde bonom hans oförsigtighet; kunde ej förstå hvarför han klättrat upp i just det trädet; hvarföre ban ej ika så gerna hade kunnat hemta sina eklöf nne i skogen liksöin de anttra herrarne. (Forts.)