Aftonbladet – 8 september 1870, sida 2

— Den tyska Nordpolsexpeditionens skeppsbrott. Såsom bekant afgick år 1869 en expedition, bestående af ångaren Germania och segelskeppet Hansa, hvilka senast blefvo sedda i början af Augusti samma år mellan isen under ostkusten af Grönland. Efter denna tid saknades underrättelse om dem, ända tills skeppet Constance nu nyligen den 2 September ankom till Kjöbenhavn från kolonien Julianehaab på Grönland. Detta medförde nemligen Hansas hela besättning, bvars skeppsbrott och öfverståndna faror höra till de vidunderligaste händelser, som på sådana resor blifvit upplefda. Som det berättas, var det först i September 1869, som Hansa bief sittande aildeles faet i isen efter att samtidigt hafvaförlorat ångaren ur sigte. Detta skedde under 75 graders höjd. Då ntsigterna bestän—digt förvärrades och man måste bereda sig på att skeppet skulle krossas, tog man i tid ett stort förråd af alla slags förnödenheter ut på isen. Fram i Oktober skedde det då äfven ganska riktigt, att isen trängde sig samman och krossade skeppet, från bvilket man ånnu i hast försåg sig med något trä och tågvirke. Man befann sig då med tre båtar på en ster mängd drifis, simmande i Atlanten och med den månadslånga vinternatten för dörren. Folket byggde sig ett bus af formade stenkol, och då de voro väl försedda med föda och bränsle, inrättade man sig en dräglig tillBykt i förhoppning att isen under vinterns lopp skulle som vanligt drifva söderut längs kusten. Men den förfärliga händelse, som ständigt måste hota dem och intet ögonblick unna dem ro, inträffade i början af Januari: isfältet remnade och delade sig, och det till på köpet under deras has, så att äfven detta skildes itvå delar. Lyckligtvis blefvo största delen af huset tillika med båtarna och alla menniskorna tillsammans på den ena halfvau. Under samma tid blåste fruktansvärda snöstormar i den mörka natten, så att deras kläder fyldes med snö och de knappast kunde röra sig. De byggde då af husets lemningar en inipdre hydda, men några måste ligga i båtaroe. Emellertid blef isstycket, hvarpå de lefde; allt mindre genom Jlösbrytning vid kanten, och hvar gång isen hördes tränga omkring dem, måste de alla hålla sig beredda vid båtarne, Slutligen fram mot våren hade de drifvit ned till 61 graders bredd, och det 1yekades dem då att, med tillbjelp af båtarne, nå Grönlands sydkust. Deras lilla simmande ö hade då tillryggalagt öfver 200 mil med dem, hållande sig 5 till 10 mil från kusten, som man då och då kunnat varsna, ehuru man oftast tog miste på simmande isberg. Genom observationer hade man äfven kunnat öfvertyga sig om, att de voro flytande. Eiter oerhörda ansträngningar lyckades det dem att komma med sina båtar omkring Kap Farväl och att nå den herrnhutiska missionsplatsen Fredriksdal, alla välbehållna, utom en som blifvit sinnessvag. Om ångaren Germania har ävnuv intet sports, och hvad som är mest att befara är, att den råkat i brist på kol, snart efter sedan det skilts från segelfartyget, som förde dess förråd häraf. ——-—